Halsmandelblues

Det började förra måndagen med att jag nästan tappade rösten, sedan har den här "sjukdomen" liksom spridit sig uppåt längs med halsen. För närvarande sitter smärtan bakom halsmandlarna. Symptomen liknar ingenting som jag kan erinra mig om att jag haft tidigare. Vanligtvis har jag ont i själva halsmandlarna när det är en förkylning på gång. Givetvis har jag "oroat upp" mig själv med att detta måste vara någonting riktigt jobbigt att bli frisk ifrån. Vem har tid med lärkarbesök? Eller ännu värre ligga hemma och vara sjuk - igen! Nejdu, det här håller inte. Nu får jag banne mig se till att bli frisk, och därmed basta.

Det har blivit två ganska sena dagar på jobbet dessutom. Igår kom jag hem strax efter sex efter att ha suttit i möte. Idag var jag inte hemma förrän strax innan fem pga arbetslagskonferensen som ligger på tisdagseftermiddagarna. Sena kvällar är typ det sista man behöver när man redan känner sig lite risig. Jag har dessutom sovit ganska dåligt i natt. Jag vaknade vid två-tiden av att jag hade skitont i halsen (där bakom mandlarna i själva gomseglet) + att jag kallsvettades och det värkte i lederna. Jag försökte bortförklara ledvärken med att det var pms (jag har nämligen fått ont i lederna tidigare och då sa en tjej att det kan bli så strax innan mensen kommer igång). Iallafall, jag gick upp och tog en Ipren och efter det lyckades jag somna om.

Just nu står John i köket och lagar middagsmat. Det blir morotspannakaka med lingonsylt och nybryggt kaffe. Mums!

Rösten - det viktigaste verktyget

Som ni kanske förstår utifrån rubriken här ovan kommer dagens inlägg att handla om min röst - eller kanske snarare avsaknaden av den. Sedan i måndags kraxar jag likt en kråka när jag försöker få fram ord ur min mun.

Detta är en mardröm, eftersom rösten är mitt viktigaste verktyg. Det är inte lätt att få tyst på en grupp 11-12-åringar enbart genom att vifta med händerna och be klasskamraterna om hjälp att dra uppmärksamheten åt mitt håll.

Jag har varje kväll sedan måndagen lagt mig extra tidigt. Jag har även (om och om och om igen)värmt upp en vetekudde som jag lagt likt en fet boaorm kring halsen (allt för att den rätta placebo-effekten av tillfrisknande ska infinna sig).

Barnen undrar varför jag är i skolan när jag inte kan prata. De har ju helt klart en poäng. Vad svarar man egentligen på en sådan fråga? Jag tror inte de skulle förstå om jag gick in på vikariebrist, inte råd med karensdag, inte ork att göra en vikarieplanering, vill inte sätta mina kollegor i klistret så att de måste täcka för mig på sin planeringstid och därmed inte få tid till att planera sina egna lektioner etc etc.

Jaja, numera kan vem som helst lämna en kommentar om han eller hon så skulle vilja. Själv planerar jag att ta ett kokhet bad som täcker utsidan av min trasiga insida (jag menar givetvis halsen). Hahaha!

stök i kök

Det finns ingenting mer frustrerande än en karl på dåligt humör. Just nu hör jag hur han står ute i köket och irriterat småmumlar medan han hackar lök.

Bakgrundsinfo: Vi har bestämt att John lagar maten och jag sköter om städning och småpysslande i lägenheten. Tvätten hjälps vi åt tillsammans med. Uppdelningen är gjord på följande sätt eftersom John tycker om att laga mat men avskyr att dammsuga. Jag tycker om att dammsuga men gillar inte att laga mat. Dessutom slutar jag mycket senare än John vilket gör att jag är trött när jag kommer hem. En ganska naturlig uppdelning med andra ord.

Iallafall, för en stund sedan var vi och veckohandlade på Coop Forum (det gör vi alltid på söndagar). När vi kom hem skulle John göra hamburgare men upptäckte att ströbrödet var slut. Han blev mycket upprörd och klagade på min veckomatlista med en massa konstiga maträtter på. Jag tog illa vid mig eftersom jag gjorde listan i morse för att underlätta för honom. Så var alltså tjaffset igång. Jag valde att inte fortsätta gnata därute i köket utan gick istället in hit.

Nu orkar jag inte tjaffsa längre så jag har bestämt mig för att gå ut i köket och försöka bli kompis igen. Jag återkommer om ett tag och berättar hur det gick.

2 minuter senare...

Det gick bra. Han började faktiskt skratta innan jag hann smyga upp bakifrån och lägga armarna runt midjan på honom och prata bebisspråk (det brukar funka). Han menade på att han är väldigt stressad (vilket jag förstår, han har ett prov att läsa på). Så nu är allt frid och fröjd härhemma igen. Jag har även kommit till insikt om att det faktiskt är ganska mysigt att laga mat tillsammans. Så från och med nu kommer jag att laga mat tillsammans med John på helgerna. Det tyckte även John lät helmysigt. Nu ska jag gå ut i köket och hacka isbergssallad till hamburgarna.

Ha det bra!

En helt normal konversation via MSN

Hoochie mama säger:
hur har din dag på jobbet varit?

Hoochie mama säger:
min har varit skitjobbig

Hoochie mama säger:
helt slut när jag kom hem

Hoochie mama säger:
jobbiga ungar som inte lyssnar

Mirjam säger:
jag vill dö

Mirjam säger:
ska vi hänga oss i brantinsskolans gymparingar?

Mirjam säger:
Du först

Hoochie mama säger:
Nej du, så tittar jag på

Mirjam säger:
nä du först

Hoochie mama säger:
Nä du

Mirjam säger:
DU

Hoochie mama säger:
Du har den

Mirjam säger:
ok

Zzz

Har varit med 11-12 åringar i tre dagar. Känns som tre veckor. Söndersprängd toalettstol, urtömda brandsläckare, smällare i korridoren, raseriutbrott med nervräkt bänk är smakprov på vad de här tre dagarna har haft att erbjuda.Trött. Slut. Finito. Behöver helg.

Over and out!

I made it!

Yes, Yes, Yes! Första dagen när man ska träffa eleverna efter en längre ledighet är alltid nervöst. Nu låter det som att jag är en väldigt rutinerad lärare eftersom jag kan dra sådana slutsatser. Det vill jag ju inte påstå att jag är efter mina drygt fyra terminer i skolans värld.

Jag vet inte vad det är som gör att jag blir nervös. Jag menar, eleverna känner jag ju, kursinnehållet har jag relativt bra koll på och jag har de närmaste veckornas planering färdig.
Ändå pirrar det i kroppen när klockan ringer in och jag hör eleverna tjimma och tjoa utanför dörren. Ett gäng prepubertala vilddjur som bara väntar på att få bryta sig in så fort jag låst upp dörren.

Efter några lektioner släpper dock nervositeten och man finner sitt gamla vanliga lärarjag igen. Det är väl där jag känner en viss förändring mot när jag var nykläckt. Det är inte det att nervositeten är mindre nu än när man var ny, men man kan liksom släppa den och återta sin lärarroll fortare.

Äsch, jag vet inte vad jag snackar om egentligen. Svårt att förklara. Jag överlevde dagen och känner mig fortfarande glad och positiv, vilket är bra! Hej så länge.

obsessive compulsive disorder - moi?

7.10 piiiiiiiiiiiiiiip... Jag är inte van att knalla upp så tidigt på morgonen efter nästan tre veckors juluppehåll. Ja, du läste rätt. Idag, måndagen den 7:onde januari 2008, drog första dagen för vårterminen igång. Om du tror att jag pigg, glad och förväntansfull kastade benen över sängkanten och tänkte: "jippi, vá kul det ska bli att få träffa arbetskamraterna igen!" så tror du fett mé fel (mina arbetskollegor är toppenbra, men jag ligger inte hemma i ångestplågor av längtan).

Iallfall, det som kan verka vara en ganska schysst tid att stiga upp vid (jag menar, 7.10 är ju en helt ok tid att gå upp, jag ställer vanligtvis klockan på 6.30, men eftersom de två första dagarna är studiedagar utan elever kunde jag ta sovmorgon...ja ja...va jag tjatar) föranleddes med nattlig ångest och krämpor (känner jag mig inte lite krasslig, mår jag inte lite illa...är det magsjuka?!)

Jag vaknade första gången redan vid halvfemtiden, drog handen klumpigt över nattduksbordet för att få tag på mobilen och oroligt kolla klockan så att jag inte försovit mig. Efter återigen ha lagt mobilen på bordet måste jag efter en kort stund titta efter så att jag inte råkat stänga av mobilalarmet när jag kollade om mobilalarmet var på den första gången. Sedan är karusellen igång. Jag tror att jag iallafall minst (och då överdriver jag inte) 4-5 gånger sträckte mig efter mobben för att kontrollera att jag verkligen verkligen ställt klockan. Snacka om tvångssyndrom!

Vadå jobbångest?