Jag känner mig befriad och på så bra humör. Ens egna bojor är de jobbigaste att befria sig ifrån. För det är ju så, att jag behöver se till min egen roll i dramat, sluta spela offer för omständigheterna - hur kan jag lösa situationen?
Det är samma elever och samma arbetssituation, men idag liksom glider jag fram. Och allt handlar om min egen inställning. Jag har bestämt mig för att vara aktören och inte åskådaren i mitt eget drama. Ahh, det är underbart att ta tag i saker och ting!
måndag 26 januari 2009
söndag 25 januari 2009
Ny vecka, nya tag!
Jag har nu äntligen insett att jag suttit på åskådarbänk ett bra tag utan att ta tag i de situationer som grämer mig. Det är läskigt och jag tvivlar, men beslutet måste fullföljas. Det måste göras nu, för min skull, för att jag ska kunna sova skönt om nätterna och njuta av min ledighet. Jag pratar givetvis om min arbetssituation. Det kommer kanske inte att bli lätt, men nu har jag i allafall medvetandegjort vad det är jag behöver jobba med hos mig själv.
fredag 23 januari 2009
Denna ständigt malande ångest!
Jag har haft några fullkomligt underbara veckor på jobbet sedan terminsstarten. Barnen har varit fokuserade och det har varit roligt att styra upp undervisningen i klassrummet. Visst, nu ska vi inte överdriva och säga att det är några "änglar" vi har att göra med, dvs elever som bara sitter tysta, räcker upp handen och svarar på tilltal, men de har varit hanterbara! Jag har därför mått lite smådåligt de här veckorna och bara väntat på att illusionen av en välfungerande klass ska slås i bitar. Ständigt återkommande tankar är: är det idag helvetet kommer att bryta ut? etc.
Idag har jag haft en väldigt rörig dag med vissa killar i klassen. De har inte alls varit fokuserade och mest flamsat bort dagen tycker jag. De är inte många, men de märks väldigt väl. De triggar igång varandra och när de är så pass många är det svårt att få ner dem "på jorden" igen. Så fort jag fått en att sitta still, så är en annan i full gång med en tredje.
Så nu har jag alltså ångest över att vi är på väg in i en nedåtgående spiralt av misär och kaos.
Alltså, kontentan av det hela är att hur jag än har det i klassen kan jag aldrig släppa loss och sluta oroa mig. Hur jag än har det går jag runt och är spänd som en fiolsträng över situtationen.
Apjobbigt är vad det är!
Idag har jag haft en väldigt rörig dag med vissa killar i klassen. De har inte alls varit fokuserade och mest flamsat bort dagen tycker jag. De är inte många, men de märks väldigt väl. De triggar igång varandra och när de är så pass många är det svårt att få ner dem "på jorden" igen. Så fort jag fått en att sitta still, så är en annan i full gång med en tredje.
Så nu har jag alltså ångest över att vi är på väg in i en nedåtgående spiralt av misär och kaos.
Alltså, kontentan av det hela är att hur jag än har det i klassen kan jag aldrig släppa loss och sluta oroa mig. Hur jag än har det går jag runt och är spänd som en fiolsträng över situtationen.
Apjobbigt är vad det är!
söndag 18 januari 2009
Var på HM igår och provade braller. Jag har ju bara två byxor som passar nuförtiden och var i desperat behov av ett tredje par mammabyxor. Inga byxor i varken storlek 40 eller 42 passade. Kunde inte ens dra dem över höfterna. Det hade ju varit en sak om jag inte fick byxorna över magen, men höfterna! Jag nästan grinade när jag äntligen fick på mig ett par i storlek 44. Tjena! Storlek 44! Så himla stor upplever jag inte att jag har blivit.
torsdag 15 januari 2009
Idag vill jag prata om tics
Jag stör mig fruktansvärt på människor som har tics. Jag kan inte rå för det, det bara är så. Jag har en förmåga att upptäcka folks tics på en gång, och sedan störa mig på dessa. Jag fattar inte hur jag gör, det är ju inte så att jag letar, men det är som det är det är något av det första jag ser hos en annan människa.
För några dagar sedan var jag på Willys, direkt upptäckte jag bland alla människor i butiken att en 50-årig man hade tics i form av att höja på ögonbrynen en gång var tionde sekund (så att han liksom såg snopen ut). Jag var ju tvungen att visa John, men John tycker mest att jag är dryg. Jag tycker själv att jag är dryg och skulle önska att jag slapp se alla folks ticks.
En hel bussfärd kan bli förstörd om jag hamnar på samma tur som någon med ett störande tics. Jag har åkt med samma buss till jobbet i 2,5 år nu. På bussen sitter oftast en herre i 55-års åldern. Under dessa drygt två år har jag stört mig på hans tics. Hans tics är att han harklar sig en gång ca var 3-5 minut. Det kan omöjligt vara att han är lite krasslig och förkyld. Man är inte det i 2,5 år. Det finns en annan kvinna på bussen som åker med ibland också. Hon harklar sig också. Varje harkling låter som att hon hulkar sig inför att spy.
Jag misstänker att detta är en neurotisk störning som jag har. Om någon är sjuk och harklar sig bryr jag mig inte. Det är just när det blir ett ticks som hela kroppen på mig kokar och jag kan verkligen inte slappna av. Jag sitter på helspänn och lyssnar intensivt och väntar på nästa *harkel*.'
Harklingar och tuggummismackande är värst, så kallade ljudtics, om man nu kan kalla dem så. Då kan jag nämligen inte välja att titta bort utan måste stå ut med eländet.
En annan intressant iakttagelse jag gjort när det kommer till harklingar (och framförallt det störande ljudet som vissa gör med läpparna, de sätter liksom ihop underläppen med överläppen och suger till med ett litet ljud) är att det alltid är folk i övre medelåldern som gör dessa. Jag har aldrig hört någon elev ha sådana här ticks för sig. Det verkar med andra ord vara en ovana man lägger till med i mogen ålder.
Jag hoppas verkligen att min omgivning vågar tala om för mig om jag har några konstiga ljud eller ryckningar för mig. Huvva, hemska tanke.
Hur känner ni inför ticks? Stör ni er eller är ni som John och inte ens lägger märke till dem?
För några dagar sedan var jag på Willys, direkt upptäckte jag bland alla människor i butiken att en 50-årig man hade tics i form av att höja på ögonbrynen en gång var tionde sekund (så att han liksom såg snopen ut). Jag var ju tvungen att visa John, men John tycker mest att jag är dryg. Jag tycker själv att jag är dryg och skulle önska att jag slapp se alla folks ticks.
En hel bussfärd kan bli förstörd om jag hamnar på samma tur som någon med ett störande tics. Jag har åkt med samma buss till jobbet i 2,5 år nu. På bussen sitter oftast en herre i 55-års åldern. Under dessa drygt två år har jag stört mig på hans tics. Hans tics är att han harklar sig en gång ca var 3-5 minut. Det kan omöjligt vara att han är lite krasslig och förkyld. Man är inte det i 2,5 år. Det finns en annan kvinna på bussen som åker med ibland också. Hon harklar sig också. Varje harkling låter som att hon hulkar sig inför att spy.
Jag misstänker att detta är en neurotisk störning som jag har. Om någon är sjuk och harklar sig bryr jag mig inte. Det är just när det blir ett ticks som hela kroppen på mig kokar och jag kan verkligen inte slappna av. Jag sitter på helspänn och lyssnar intensivt och väntar på nästa *harkel*.'
Harklingar och tuggummismackande är värst, så kallade ljudtics, om man nu kan kalla dem så. Då kan jag nämligen inte välja att titta bort utan måste stå ut med eländet.
En annan intressant iakttagelse jag gjort när det kommer till harklingar (och framförallt det störande ljudet som vissa gör med läpparna, de sätter liksom ihop underläppen med överläppen och suger till med ett litet ljud) är att det alltid är folk i övre medelåldern som gör dessa. Jag har aldrig hört någon elev ha sådana här ticks för sig. Det verkar med andra ord vara en ovana man lägger till med i mogen ålder.
Jag hoppas verkligen att min omgivning vågar tala om för mig om jag har några konstiga ljud eller ryckningar för mig. Huvva, hemska tanke.
Hur känner ni inför ticks? Stör ni er eller är ni som John och inte ens lägger märke till dem?
onsdag 14 januari 2009
*Gäsp*
Ännu en dag avklarad.
I morse när jag skulle gå till bussen insåg jag plötsligt hur jobbigt det har blivit att röra sig.
Jag känner mig som en gammal kärring - stel, klumpig och långsam. Jag förstår verkligen folk med kraftig övervikt nu, det kan inte vara lätt asså. Jag har ju gått upp ca 10 kilo.
Jag flyger inte längre fram längs med gatan och korridoren i skolan, utan jag släphasar mig sakta fram. Magen är som en spänd ballong, och snart kan jag inte längre se mina fötter. Bebisen är tydligen ca 22 cm lång nu, och h*n är aaaaaktiiiiiiiiiv. Varje kväll när jag ska lägga mig för att läsa så sparkar bebben så att jag bara blir helt fnittrig och gaaaaaalen.
Ännu en dag avklarad.
I morse när jag skulle gå till bussen insåg jag plötsligt hur jobbigt det har blivit att röra sig.
Jag känner mig som en gammal kärring - stel, klumpig och långsam. Jag förstår verkligen folk med kraftig övervikt nu, det kan inte vara lätt asså. Jag har ju gått upp ca 10 kilo.
Jag flyger inte längre fram längs med gatan och korridoren i skolan, utan jag släphasar mig sakta fram. Magen är som en spänd ballong, och snart kan jag inte längre se mina fötter. Bebisen är tydligen ca 22 cm lång nu, och h*n är aaaaaktiiiiiiiiiv. Varje kväll när jag ska lägga mig för att läsa så sparkar bebben så att jag bara blir helt fnittrig och gaaaaaalen.
måndag 12 januari 2009
Jag vaknade med en känsla av ångest denna morgon. Jag vaknade vid fyra och kunde sedan inte somna om. Slumrade till och från, men var konstant tvungen att checka mobilen för att se hur lång tid jag hade kvar innan det var dags att vakna "på riktigt". Vad som orsakade denna ångest har jag flera teorier om. Ångesten tog sig dock i konkret uttryck med magvändningar och tankar kring columbariet i Gustav Vasa kyrka i Stockholm.
För att göra en lång historia kort: Jag var i Stockholm i lördags och en vän berättade för mig, när vi passerade kyrkan, att det där under jord ligger ett "förvaringsställe" för begavningsurnor, ett såkallat columbarium. Jag har alltid känt olustkänslor inför columbarier. Det är någonting med dessa förvaringsställen som jag upplever obehagligt.
Jag har inte reflekterat mycket över dessa, enligt mig, morbida begravningsplatser förrän jag såg filmen "Ett anständigt liv" för ungefär fem år sedan. Filmen är den andra i serien "Dom kallar oss mods". I filmen besöker Stoffe och Kenta Stoffes pappa som ligger begravd i ett columbarium. Jag tror t.o.m att det är columbariet i Gustav Vasas kyrka vid Odenplan. Modstriologin är några av de filmer som påverkat mig mest av samtliga filmer jag sett i mitt liv, i allafall första och andra delen i triologin. Filmen gestaltar smärta, vänskap, utanförskap och ensamhet på ett sätt som etsat sig fast i hjärtat på mig för alltid. Jag har aldrig lyckats glömma känslan jag fick av att se på filmerna. Vi satt upp en hel natt och sträcktittade på del ett och två. Efteråt var jag helt stum och tömd på känslor.
När jag tänker på ett columbarium så får jag upp känslan av "Ett anständigt liv" inom mig, och känslan jag fick efter att ha sett den filmen var ren och skär ångest. Kanske är det därför som jag så starkt förknipper columbarier med någonting olustigt. Det är en del av förklaringen iallafall.
Mina andra teorier håller jag för mig själv, inlägget blir annars för långrandigt.
För att göra en lång historia kort: Jag var i Stockholm i lördags och en vän berättade för mig, när vi passerade kyrkan, att det där under jord ligger ett "förvaringsställe" för begavningsurnor, ett såkallat columbarium. Jag har alltid känt olustkänslor inför columbarier. Det är någonting med dessa förvaringsställen som jag upplever obehagligt.
Jag har inte reflekterat mycket över dessa, enligt mig, morbida begravningsplatser förrän jag såg filmen "Ett anständigt liv" för ungefär fem år sedan. Filmen är den andra i serien "Dom kallar oss mods". I filmen besöker Stoffe och Kenta Stoffes pappa som ligger begravd i ett columbarium. Jag tror t.o.m att det är columbariet i Gustav Vasas kyrka vid Odenplan. Modstriologin är några av de filmer som påverkat mig mest av samtliga filmer jag sett i mitt liv, i allafall första och andra delen i triologin. Filmen gestaltar smärta, vänskap, utanförskap och ensamhet på ett sätt som etsat sig fast i hjärtat på mig för alltid. Jag har aldrig lyckats glömma känslan jag fick av att se på filmerna. Vi satt upp en hel natt och sträcktittade på del ett och två. Efteråt var jag helt stum och tömd på känslor.
När jag tänker på ett columbarium så får jag upp känslan av "Ett anständigt liv" inom mig, och känslan jag fick efter att ha sett den filmen var ren och skär ångest. Kanske är det därför som jag så starkt förknipper columbarier med någonting olustigt. Det är en del av förklaringen iallafall.
Mina andra teorier håller jag för mig själv, inlägget blir annars för långrandigt.
måndag 5 januari 2009
En helt vanlig måndag
John jobbar fram till fyra, och jag funderar på om jag ska orka klä på mig och kila över till morsan och käka paj. För den nyfikne lägger jag ut en nytagen bild på min mage i nuvarande tillstånd.
fredag 2 januari 2009
Shopping i huvudstaden
Nyss hemkomna efter en heldag i Stockholm.
Jag är så avundsjuk på John som köpt så mycket nya, snygga märkeskläder på rean. Replay jeans, Boomerang-jeans, t-shirt från Replay och Filippa K, Piké från Boomerang m.m. Själv är jag förvisad till mama-avdelningen på HM (en yta på ungefär 24 kvm). Hur kul är det när det finns så mycket snygga grejer till bra priser överallt!?
Jag köpte i alla fall smink för ca 1000 kr. Det blev en foundation, ett genomskinligt läppglans samt en sminkborste ifrån i.d. Ska tydligen vara väldigt bra grejer. Det får jag allt tro på med tanke på att bara sminkborsten kostade mig 385kr. Köpte även ett sött hemmaset och trosor på Kappahl.
Stockholmsvistelsen skulle avslutas med att vi skulle mysa till det på en restaurang tillsammans. Vi gick till en restaurang längst ned på Drottninggatan (mot Gamla stan). Tydligen inriktad på italiensk och svensk mat. Notan gick på 515 kr och det var det INTE värt vill jag lova. Skitäcklig mat och halvtaskig service. Ingen hit med andra ord.
Efter detta knallade vi mot tågstationen och tog tåget hem.
Jag är så avundsjuk på John som köpt så mycket nya, snygga märkeskläder på rean. Replay jeans, Boomerang-jeans, t-shirt från Replay och Filippa K, Piké från Boomerang m.m. Själv är jag förvisad till mama-avdelningen på HM (en yta på ungefär 24 kvm). Hur kul är det när det finns så mycket snygga grejer till bra priser överallt!?
Jag köpte i alla fall smink för ca 1000 kr. Det blev en foundation, ett genomskinligt läppglans samt en sminkborste ifrån i.d. Ska tydligen vara väldigt bra grejer. Det får jag allt tro på med tanke på att bara sminkborsten kostade mig 385kr. Köpte även ett sött hemmaset och trosor på Kappahl.
Stockholmsvistelsen skulle avslutas med att vi skulle mysa till det på en restaurang tillsammans. Vi gick till en restaurang längst ned på Drottninggatan (mot Gamla stan). Tydligen inriktad på italiensk och svensk mat. Notan gick på 515 kr och det var det INTE värt vill jag lova. Skitäcklig mat och halvtaskig service. Ingen hit med andra ord.
Efter detta knallade vi mot tågstationen och tog tåget hem.
torsdag 1 januari 2009
En lugn och skön nyårsafton
Vi tillbringade kvällen här hemma med att avnjuta en 3-rätters middag. Till förrätt serverades toast skagen, till varmrätt pepparbiffar (oxfilén var slut i samtliga butiker) med klyftpotatis, sallad och bearnaisesås. Slutligen serverades stekta bananer med glass och chokladsås till efterrätt. Allt detta avnöjts i salongen (vardagsrummet) med tända ljus och citronvatten. Mycket trevligt!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
