Jag stör mig fruktansvärt på människor som har tics. Jag kan inte rå för det, det bara är så. Jag har en förmåga att upptäcka folks tics på en gång, och sedan störa mig på dessa. Jag fattar inte hur jag gör, det är ju inte så att jag letar, men det är som det är det är något av det första jag ser hos en annan människa.
För några dagar sedan var jag på Willys, direkt upptäckte jag bland alla människor i butiken att en 50-årig man hade tics i form av att höja på ögonbrynen en gång var tionde sekund (så att han liksom såg snopen ut). Jag var ju tvungen att visa John, men John tycker mest att jag är dryg. Jag tycker själv att jag är dryg och skulle önska att jag slapp se alla folks ticks.
En hel bussfärd kan bli förstörd om jag hamnar på samma tur som någon med ett störande tics. Jag har åkt med samma buss till jobbet i 2,5 år nu. På bussen sitter oftast en herre i 55-års åldern. Under dessa drygt två år har jag stört mig på hans tics. Hans tics är att han harklar sig en gång ca var 3-5 minut. Det kan omöjligt vara att han är lite krasslig och förkyld. Man är inte det i 2,5 år. Det finns en annan kvinna på bussen som åker med ibland också. Hon harklar sig också. Varje harkling låter som att hon hulkar sig inför att spy.
Jag misstänker att detta är en neurotisk störning som jag har. Om någon är sjuk och harklar sig bryr jag mig inte. Det är just när det blir ett ticks som hela kroppen på mig kokar och jag kan verkligen inte slappna av. Jag sitter på helspänn och lyssnar intensivt och väntar på nästa *harkel*.'
Harklingar och tuggummismackande är värst, så kallade ljudtics, om man nu kan kalla dem så. Då kan jag nämligen inte välja att titta bort utan måste stå ut med eländet.
En annan intressant iakttagelse jag gjort när det kommer till harklingar (och framförallt det störande ljudet som vissa gör med läpparna, de sätter liksom ihop underläppen med överläppen och suger till med ett litet ljud) är att det alltid är folk i övre medelåldern som gör dessa. Jag har aldrig hört någon elev ha sådana här ticks för sig. Det verkar med andra ord vara en ovana man lägger till med i mogen ålder.
Jag hoppas verkligen att min omgivning vågar tala om för mig om jag har några konstiga ljud eller ryckningar för mig. Huvva, hemska tanke.
Hur känner ni inför ticks? Stör ni er eller är ni som John och inte ens lägger märke till dem?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Hahahahahaha. Fy vad skön du är Hanna och jag känner igen mig så extreeemt. Jag är besatt av att studera ticks. Det finns en kollega som säger "så att säga" hela tiden och samtidigt gör tecken med pekfingrarna - så jobbigt! Men tror du inte vi lade en god grund till det här när vi studerade armpendlingar? :) Kram! /Mickan
Hehe..att du orkade umgås med mig då? :-D Alla har vi nog saker vi stör oss på hos andra. Att tänka på då man stör sig för mycket på folks tics är att de nästan alltid kommer sig av att personen som har dem mår psykiskt dåligt på något vis....
Klart att jag orkar umgås med dig! Jag har aldrig ens tänkt på att du har några upprepande harklingar eller ljud för dig.
Det finns andra tics också..blonkningar också! :-) Vår familj är familjen tics av någon anledning...:-D Lättstressade och nervösa kanske??:-D Fast det var värre när jag var liten...
haha jag förstår precis vad du menar!
Skicka en kommentar