Jag har haft några fullkomligt underbara veckor på jobbet sedan terminsstarten. Barnen har varit fokuserade och det har varit roligt att styra upp undervisningen i klassrummet. Visst, nu ska vi inte överdriva och säga att det är några "änglar" vi har att göra med, dvs elever som bara sitter tysta, räcker upp handen och svarar på tilltal, men de har varit hanterbara! Jag har därför mått lite smådåligt de här veckorna och bara väntat på att illusionen av en välfungerande klass ska slås i bitar. Ständigt återkommande tankar är: är det idag helvetet kommer att bryta ut? etc.
Idag har jag haft en väldigt rörig dag med vissa killar i klassen. De har inte alls varit fokuserade och mest flamsat bort dagen tycker jag. De är inte många, men de märks väldigt väl. De triggar igång varandra och när de är så pass många är det svårt att få ner dem "på jorden" igen. Så fort jag fått en att sitta still, så är en annan i full gång med en tredje.
Så nu har jag alltså ångest över att vi är på väg in i en nedåtgående spiralt av misär och kaos.
Alltså, kontentan av det hela är att hur jag än har det i klassen kan jag aldrig släppa loss och sluta oroa mig. Hur jag än har det går jag runt och är spänd som en fiolsträng över situtationen.
Apjobbigt är vad det är!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar