Jag vaknade med en känsla av ångest denna morgon. Jag vaknade vid fyra och kunde sedan inte somna om. Slumrade till och från, men var konstant tvungen att checka mobilen för att se hur lång tid jag hade kvar innan det var dags att vakna "på riktigt". Vad som orsakade denna ångest har jag flera teorier om. Ångesten tog sig dock i konkret uttryck med magvändningar och tankar kring columbariet i Gustav Vasa kyrka i Stockholm.

För att göra en lång historia kort: Jag var i Stockholm i lördags och en vän berättade för mig, när vi passerade kyrkan, att det där under jord ligger ett "förvaringsställe" för begavningsurnor, ett såkallat columbarium. Jag har alltid känt olustkänslor inför columbarier. Det är någonting med dessa förvaringsställen som jag upplever obehagligt.

Jag har inte reflekterat mycket över dessa, enligt mig, morbida begravningsplatser förrän jag såg filmen "Ett anständigt liv" för ungefär fem år sedan. Filmen är den andra i serien "Dom kallar oss mods". I filmen besöker Stoffe och Kenta Stoffes pappa som ligger begravd i ett columbarium. Jag tror t.o.m att det är columbariet i Gustav Vasas kyrka vid Odenplan. Modstriologin är några av de filmer som påverkat mig mest av samtliga filmer jag sett i mitt liv, i allafall första och andra delen i triologin. Filmen gestaltar smärta, vänskap, utanförskap och ensamhet på ett sätt som etsat sig fast i hjärtat på mig för alltid. Jag har aldrig lyckats glömma känslan jag fick av att se på filmerna. Vi satt upp en hel natt och sträcktittade på del ett och två. Efteråt var jag helt stum och tömd på känslor.

När jag tänker på ett columbarium så får jag upp känslan av "Ett anständigt liv" inom mig, och känslan jag fick efter att ha sett den filmen var ren och skär ångest. Kanske är det därför som jag så starkt förknipper columbarier med någonting olustigt. Det är en del av förklaringen iallafall.
Mina andra teorier håller jag för mig själv, inlägget blir annars för långrandigt.