Som ni kanske förstår utifrån rubriken här ovan kommer dagens inlägg att handla om min röst - eller kanske snarare avsaknaden av den. Sedan i måndags kraxar jag likt en kråka när jag försöker få fram ord ur min mun.
Detta är en mardröm, eftersom rösten är mitt viktigaste verktyg. Det är inte lätt att få tyst på en grupp 11-12-åringar enbart genom att vifta med händerna och be klasskamraterna om hjälp att dra uppmärksamheten åt mitt håll.
Jag har varje kväll sedan måndagen lagt mig extra tidigt. Jag har även (om och om och om igen)värmt upp en vetekudde som jag lagt likt en fet boaorm kring halsen (allt för att den rätta placebo-effekten av tillfrisknande ska infinna sig).
Barnen undrar varför jag är i skolan när jag inte kan prata. De har ju helt klart en poäng. Vad svarar man egentligen på en sådan fråga? Jag tror inte de skulle förstå om jag gick in på vikariebrist, inte råd med karensdag, inte ork att göra en vikarieplanering, vill inte sätta mina kollegor i klistret så att de måste täcka för mig på sin planeringstid och därmed inte få tid till att planera sina egna lektioner etc etc.
Jaja, numera kan vem som helst lämna en kommentar om han eller hon så skulle vilja. Själv planerar jag att ta ett kokhet bad som täcker utsidan av min trasiga insida (jag menar givetvis halsen). Hahaha!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar