stök i kök

Det finns ingenting mer frustrerande än en karl på dåligt humör. Just nu hör jag hur han står ute i köket och irriterat småmumlar medan han hackar lök.

Bakgrundsinfo: Vi har bestämt att John lagar maten och jag sköter om städning och småpysslande i lägenheten. Tvätten hjälps vi åt tillsammans med. Uppdelningen är gjord på följande sätt eftersom John tycker om att laga mat men avskyr att dammsuga. Jag tycker om att dammsuga men gillar inte att laga mat. Dessutom slutar jag mycket senare än John vilket gör att jag är trött när jag kommer hem. En ganska naturlig uppdelning med andra ord.

Iallafall, för en stund sedan var vi och veckohandlade på Coop Forum (det gör vi alltid på söndagar). När vi kom hem skulle John göra hamburgare men upptäckte att ströbrödet var slut. Han blev mycket upprörd och klagade på min veckomatlista med en massa konstiga maträtter på. Jag tog illa vid mig eftersom jag gjorde listan i morse för att underlätta för honom. Så var alltså tjaffset igång. Jag valde att inte fortsätta gnata därute i köket utan gick istället in hit.

Nu orkar jag inte tjaffsa längre så jag har bestämt mig för att gå ut i köket och försöka bli kompis igen. Jag återkommer om ett tag och berättar hur det gick.

2 minuter senare...

Det gick bra. Han började faktiskt skratta innan jag hann smyga upp bakifrån och lägga armarna runt midjan på honom och prata bebisspråk (det brukar funka). Han menade på att han är väldigt stressad (vilket jag förstår, han har ett prov att läsa på). Så nu är allt frid och fröjd härhemma igen. Jag har även kommit till insikt om att det faktiskt är ganska mysigt att laga mat tillsammans. Så från och med nu kommer jag att laga mat tillsammans med John på helgerna. Det tyckte även John lät helmysigt. Nu ska jag gå ut i köket och hacka isbergssallad till hamburgarna.

Ha det bra!

En helt normal konversation via MSN

Hoochie mama säger:
hur har din dag på jobbet varit?

Hoochie mama säger:
min har varit skitjobbig

Hoochie mama säger:
helt slut när jag kom hem

Hoochie mama säger:
jobbiga ungar som inte lyssnar

Mirjam säger:
jag vill dö

Mirjam säger:
ska vi hänga oss i brantinsskolans gymparingar?

Mirjam säger:
Du först

Hoochie mama säger:
Nej du, så tittar jag på

Mirjam säger:
nä du först

Hoochie mama säger:
Nä du

Mirjam säger:
DU

Hoochie mama säger:
Du har den

Mirjam säger:
ok

Zzz

Har varit med 11-12 åringar i tre dagar. Känns som tre veckor. Söndersprängd toalettstol, urtömda brandsläckare, smällare i korridoren, raseriutbrott med nervräkt bänk är smakprov på vad de här tre dagarna har haft att erbjuda.Trött. Slut. Finito. Behöver helg.

Over and out!

I made it!

Yes, Yes, Yes! Första dagen när man ska träffa eleverna efter en längre ledighet är alltid nervöst. Nu låter det som att jag är en väldigt rutinerad lärare eftersom jag kan dra sådana slutsatser. Det vill jag ju inte påstå att jag är efter mina drygt fyra terminer i skolans värld.

Jag vet inte vad det är som gör att jag blir nervös. Jag menar, eleverna känner jag ju, kursinnehållet har jag relativt bra koll på och jag har de närmaste veckornas planering färdig.
Ändå pirrar det i kroppen när klockan ringer in och jag hör eleverna tjimma och tjoa utanför dörren. Ett gäng prepubertala vilddjur som bara väntar på att få bryta sig in så fort jag låst upp dörren.

Efter några lektioner släpper dock nervositeten och man finner sitt gamla vanliga lärarjag igen. Det är väl där jag känner en viss förändring mot när jag var nykläckt. Det är inte det att nervositeten är mindre nu än när man var ny, men man kan liksom släppa den och återta sin lärarroll fortare.

Äsch, jag vet inte vad jag snackar om egentligen. Svårt att förklara. Jag överlevde dagen och känner mig fortfarande glad och positiv, vilket är bra! Hej så länge.

obsessive compulsive disorder - moi?

7.10 piiiiiiiiiiiiiiip... Jag är inte van att knalla upp så tidigt på morgonen efter nästan tre veckors juluppehåll. Ja, du läste rätt. Idag, måndagen den 7:onde januari 2008, drog första dagen för vårterminen igång. Om du tror att jag pigg, glad och förväntansfull kastade benen över sängkanten och tänkte: "jippi, vá kul det ska bli att få träffa arbetskamraterna igen!" så tror du fett mé fel (mina arbetskollegor är toppenbra, men jag ligger inte hemma i ångestplågor av längtan).

Iallfall, det som kan verka vara en ganska schysst tid att stiga upp vid (jag menar, 7.10 är ju en helt ok tid att gå upp, jag ställer vanligtvis klockan på 6.30, men eftersom de två första dagarna är studiedagar utan elever kunde jag ta sovmorgon...ja ja...va jag tjatar) föranleddes med nattlig ångest och krämpor (känner jag mig inte lite krasslig, mår jag inte lite illa...är det magsjuka?!)

Jag vaknade första gången redan vid halvfemtiden, drog handen klumpigt över nattduksbordet för att få tag på mobilen och oroligt kolla klockan så att jag inte försovit mig. Efter återigen ha lagt mobilen på bordet måste jag efter en kort stund titta efter så att jag inte råkat stänga av mobilalarmet när jag kollade om mobilalarmet var på den första gången. Sedan är karusellen igång. Jag tror att jag iallafall minst (och då överdriver jag inte) 4-5 gånger sträckte mig efter mobben för att kontrollera att jag verkligen verkligen ställt klockan. Snacka om tvångssyndrom!

Vadå jobbångest?

Gokväll

Idag steg vi upp vid 10.00 och bar ett gigantiskt tvättlass bort till tvättstugan. Det var kallt ute och jag hade inte någon större lust att tvätta (det har jag aldrig). Det är skönt med rena kläder, men det är någonting med att hänga och sortera tvätt som jag inte gillar. Jag finner det inte alls sådär rofullt som en del beskriver "tvätteriet".

Efter detta promenerade vi in till stan och tittade runt. Det är fortfarande "mellandags-rea" enligt vissa butiker. Detta stör mig något så vansinnigt! Bara skylten med "mellandags-rea" gör att jag aldrig i mitt liv kommer att gå in där och stödja deras falska marknadsföring med mina pengar. Icke sa nicke!

Jag köpte två små brickor på Indiska för 10 kr (man fick handla två saker för priset av ett). Jag köpte även en plastblomma att ställa i vår snygga vas som vi fått av Johns farmor. Jag vet inte om jag tyckte det blev så snyggt, men det får duga tills vidare.

Efter detta gick vi till Hemköp och köpte godis, lövbiff, pommes frites och bearnaisesås. Det är en riktig kulinarisk höjdare må jag lova. Vi tillagade och åt den goda middagen och tittade under tiden på "På spåret".

Efter detta har jag inte gjort något speciellt. Jag har pratat med mamma i telefon och suttit här framför datorn och pillat med lite allt möjligt. Det är hemskt dåliga fredagsfilmer som går på tv nuförtiden. Finns ingenting att titta på. Så... ja... nu sitter jag här och funderar på om jag ska sätta på en kopp kaffe till.

Tjingeling!

Usch och fy!

Jag känner mig jättedeppig idag. Johns pappa har varit här i några dagar och hälsat på, han åkte hemåt idag vid elva-tiden. Det har varit trevligt.
Om några timmar ska jag ta tåget in till Stockholm. Jag ska vara barnvakt åt brorsans ungar imorgon. Jag känner mig inte alls på humör för det om jag ska vara ärlig, men jag kan inte backa ur nu. Det känns som ett jätteprojekt som jag inte alls har energi till för tillfället. Först ska jag in till centralen för att sedan ta tunnelbanan ut till Mörby centrum för att sedan bli hämtad med bil av brorsan som kör mig till deras villa i Täby. Hur komplicerat som helst.

Nyårsafton var sådär trevligt, vi hade gäster här hemma hos oss. Nästa år kommer John och jag dock att fira nyår utan alkohol. Vi har nu definitivt insett att vi och alkoholen inte längre har någonting gemensamt. Det är inte roligt på något sätt att känna sig berusad. Det enda jag satt i soffan och längtade efter var att dagen skulle vara över så att allting blir som vanligt igen. Det är skönt att John känner likadant. Vi har även lagt tobaken åt sidan inför 2008. Det är antagligen därför jag känner mig skitdeppig just nu. Så.... löfte 2008....droga med måtta (dvs. kaffet kommer jag inte att kunna lägga åt sidan). Hej svejs så länge!