Nu kommer den härliga klyschan: Det är tufft att vara småbarnsförälder ... hahaha. Det är ju faktiskt det. Stundtals går jag runt här hemma i lägenheten som en levande död med apatisk blick och spya på kläderna. Jag har ännu inte lärt mig att klara av att sova i två-timmars intervaller på nätterna. Eller klara av och klara av... det gör man ju, men det är inte najjs på något sätt och vis.

Tiden bara flyger fram. Det är sällan vi kommer ut ur lägenheten före klockan två på eftermiddagarna. Först har John nattpasset då jag ska försöka sova, men jag vaknar såklart alltid när Fredrik vaknar och kan sedan inte somna om på ett bra tag. När jag går upp vid åtta är det Johns tur att få några timmars sömn.

På söndag börjar John jobba igen så då är det jag som får ta både natt- och dagjouren. Jag är lite skrämd över detta. Jag är trött redan nu. Har fått sprickor i mungiporna som jag tror beror på sömnbrist + att jag har haft ont i huvudet i två dagar nu.

Lille Fredrik bryr sig inte alls om hur päronen mår. Han är en liten pink-o- mat-maskin och vi är hans betjänter. Det är bra Freddie, kör med morsan och farsan bara :) Vi diggar dig!