Det känns tufft just nu. Jag är inte alls tillfreds med hur jag ser ut för tillfället. Hittills har jag gått ner 15kg av de 25 kg jag gick upp under graviditeten men nu står vågen blixtstilla på ca 81,3 kg. Igår när jag vägde mig så hade jag till och med gått upp 1 kg utan att förstå varför. Dagen innan hade jag nämligen gått över en mil lång promenad. John försökte trösta med att jag förmodligen byggt muskler men jag köper inte riktigt det resonemanget. Magen är som en dallrig geleklump. Det går att ta ett ordentligt grabbatag kring bilringarna. Förutom den dallriga geleklumpen har jag fått en del hudbristningar på magen. Inte så jättemycket men tillräckligt för att jag ska störa mig på dem.

Det känns tabu att ha de här tankarna. Känns som att man inte alls ska ha de här tankarna utan bara vara väldigt tacksam att man fått världens finaste son. Och jag är tacksam! Men jag skulle ändå vilja känna mig snygg och fit. Jag vill komma i mina gamla kläder. Nu befinner jag mig i något slags mellanstadie där jag inte vill shoppa nya kläder.

Häromdagen det två unga tjejer som ropade snygging efter John på väg hemåt. Själv känner jag mig som sju svåra år. Det är verkligen inget kul. Jag vill också känna mig snygg och fräsch. Jag vill att John ska känna sig stolt över mig när vi är ute tillsammans. Han säger ju att han är det, men jag själv känner att min utstrålning inte är på topp när jag ser ut såhär. Känner mig som odjuret i "Skönheten och odjuret" när jag är ute och går med John.