Det känns som att jag befinner mig i ett tillstånd mellan vakenhet och sömn. Har just försökt ha ett intellektuellt samtal med Fredrik som misslyckades totalt. Jag försökte muta honom med både mera mat och napp samtidigt som jag resonerade med honom om att mamma behöver lite egentid. Det var dömt att misslyckas. Han köper inte billiga floskler om egentid och tid för rekreation. För tillfället är han dock lugn, så jag hoppas att han tar en liten förmiddagslur nu. Det tar på krafterna att alltid stå i givakt för den här lilla krabatens behov.

Jag ska försöka ta en promenad ner på stan och möta upp John efter hans jobb, observera försöka. Viljan finns där om man säger så, men här tar allting mycket längre tid än vad som var tänkt från början. Igår till exempel hade jag tänkt att både laga mat och möta upp John ifrån jobbet. När John kom hem låg jag utslagen av trötthet på sängen. Det gäller att passa på när lillkillen väljer att slagga.

Apropå inte sova om nätterna, dels håller Freddie morsan vaken men sen så har vi ju riktigt knepiga grannar ovanpå oss också. Minns ni klarinettfanskapet? snubben som höll oss vakna med falska toner av en billig klarinett. Han och hans familj flyttade och vi jublade av lycka. Lyckan skulle dock inte bli långvarig.

Efter klarinettfamiljen har en ny småbarnsfamilj flyttat in. Det är mamma, pappa och två barn som båda är under 4 år. Mamman och pappan i familjen sätter noll gränser och låter barnen skrika och rya hur mycket de vill och springa runt i lägenheten så att det dånar. Jag hör aldrig föräldrarna säga ifrån. Ungarna skriker verkligen nästan hela tiden. Antagligen för att de är traumatiserade.

En annan granne säger att hon sett pappan i familjen ligga utslagen av fylla i farstun. Relativt ofta hör man attungarna kommer hem elva om kvällarna. Bör inte en 2-åring ligga och sova då? Jag bara undrar. Igår natt skrek och bråkade mamman och pappan så att jag till och med kunde höra vissa ord av vad de sa. I den miljön bor det små barn som försöker ligga och sova! Man blir ju gråtfärdig.

Vi ringde faktiskt polisen en gång när föräldrarna bråkade däruppe. Det lät som att någon blev ihjälslagen och mamman skrek högt "hjälp" om och om igen blandat med att saker smällde däruppe. Efter ca en timme kom mamman ut MED BARNEN och poliserna, pappan var kvar däruppe. Usch va dåligt man mår.

Det känns inte bra att ha grannar där man hela tiden ligger på helspänn och lyssnar och är beredd att ringa 112. Tänk dig det om nätterna + ett eget skrikande spädbarn. Sweet dreams!