Man kanske är lite omtyckt trots allt

Vi i 5-6:ans arbetslag har inlett ett samarbete med idrottsklubben här

pga de attitydproblem vi har bland våra elever. Många av de elever som "håller igång" i skolan är de som är mycket framstående idrottsmän/kvinnor i sina lag.

I morse kom elevernas tränare ut i klasserna och diskuterade begreppet respekt och vad det innebär. Det var väldans roligt när två av 5-6:ans bråkigaste killar, X och Y ifrån parallellklassen, dunkande i våran klassrumsdörr mitt under diskussionen. Kvick som jag var kläckte jag ur mig att vi kanske skulle släppa in dem och ha dem som ett konkret exempel på vad som är bristande hänsyn. Jag tror aldrig att jag sett X och Y se så himla små och förnärmade ut. Det var en riktigt härligt syn att se faktiskt. Jag har nämligen aldrig tidigare sett dem skämmas och känna sig dumma. Min klass tyckte givetvis att det var väldans kul när X och Y fick stå framme med tränaren och "läxas upp".

Efter det begav vi oss ner till idrottshallen. Där hade vi sedan under hela förmiddagen en innebandyturnering där elever mötte oss lärare + tränare. Det var lite kul faktiskt, eleverna jublade ut mitt namn under spelets gång och jag vet inte hur många dunkar i ryggen och vänliga ord jag fick höra efter matchen. Till och med skolans strulpelle nummer ett, som numera går i högstadiet, ropade ut mitt namn (jag kan lova dig att vi hade våra duster förra året när han gick i sexan). Jag gav verkligen järnet kan jag lova, var tvungen att gå till personalrummet i pausen och lägga mig på soffan och vila, trodde att jag skulle spy.

Jag är på glatt humör idag och jag bara måste lägga in två kort på de helt ljuvliga små påskkycklingsägg jag fått ifrån två av mina flickor. Jag kände mig otroligt hedrad när jag mottog dem. De har verkligen lagt ner tid och möda på att få dem så fina som möjligt, och så ger de dem till mig! Det ser jag ändå som att trots allt stök och bök är jag en mycket betydelsefull person i deras ögon, för jag skulle aldrig ha kommit på tanken att ge något till min fröken i sexan. Det är skönt att få bekräftelse ibland. Glad påsk på er!

Jag är på dåligt humör

Problemet med min arbetsplats är att man egentligen skulle behöva vara en skicklig magiker och teleportera sig alt. klona sig för att vara på flera ställen samtidigt.

Vi hade bibliotekstid sista halvtimmen idag. En kort återblick ifrån denna mardröm:

Eleverna kommer in, de som behöver låna bok följer med mig till biblioteket 15 meter ner i korridoren. De elever som har bok stannar kvar i klassrummet och läser.
Medan jag är i biblioteket blir det spring och skrik i klassrummet. Fort upp i korridoren och agera polis, in i klassrummet, få tyst på alla, varav det nu tjoas och tjimmas i biblioteket. Fort ner till biblioteket och agera polis... Det kommer in elever ifrån andra klasser och spär på oroligheterna ytterligare. En elev blir ledsen och börjar gråta för att han har blivit utelåst och vägrats släppas in av parallellklassens vikarie. Mitt i allt det här ska jag alltså föra ett samtal med ledsen elev och samtidigt ha överblick över vad som händer i bibblan och i klassrummet. Total KAOS!

Vid två ska dagen avslutas. Ber eleverna att sopa golvet. Sopborstarna används till en fäktningsduell. Elever springer runt runt. Orkar inte skriva mer om denna dag.
Jag kände nästan för att gråta åt eländet.

På jobbet är det någon lustigkurre som monterat sönder alla strömbrytare i 5-6:ans korridor. Vad är grejen liksom?

The neverending story

När jag korsade gräsmattan på väg hem ifrån jobbet idag så såg jag Snuggles ligga i datarumsfönstret perfekt tajmat med min hemkomst. Jag blev överlycklig och ville därför väcka honom till liv och få honom att lägga märke till mig. Jag plockade därför upp en liten sten ifrån marken. Naturligtvis lyckades jag i all min iver kasta ett stenskott på datarumsfönstret.

Min tisdag har varit hektisk. Den började med ett extra akutinsatt möte hos rektorn på morgonen. Igår hade en av flickorna i min kollegas klass en långväga gäst med sig till skolan. Flickan (gästen) skulle delta vid gårdagens skoldag och vid dagens skoldag. Tyvärr så blev det bara en dag. Hon vägrar att komma tillbaka något mera. Välkomnandet hon fick ifrån våra elever var glåpord, tråkningar, mullning i snö, sudd kastat på sig, knuffar, sparkar etc. Jag närvarande inte vid rektorsmötet personligen, men vi hade diskussioner med klasserna kring det som inträffat. Många av barnens kommentarer var skrämmande nog "men hon var ju kaxig mot oss först".

Hela min planeringstid fick jag ägna åt samtal med elev + samtal hem till föräldrar (en av mina elever hade varit elak mot en yngre elev). Jag var vid det här laget helt slutkörd i huvudet och orkade inte höra denne elevs namn nämnas något mera.

Kommer sedan till dagens arbetslagsmöte och får höra att...ja...just denne elev + två andra elever har sprutat ut hela brandsläckaren i korridoren + lagt en snöboll innanför en annan flickas tröja.

Jag blir galen! Dessutom har det slagit lock för mitt vänstra öra och det piper därinne.

puss o kram!

En helt vanlig lördag

Igår läste jag i vår lokaltidning att en djuraffär här i närheten hade besök av en kattdomare för gratis bedömning av huskatter. Jag blev såklart intresserad att få höra vad de hade att säga om vår lilla kisse, så jag ringde mamma och 40 min senare satt vi (pappa, mamma, John och jag) i bilen på väg mot bedömningen. Domaren bekräftade det vi redan visste, dvs att Snuggles är en mycket fin liten huskatt :)



När jag var i Bollebygd senast kunde jag inte låta bli att fotografera hela släktträdet.


Här ser du Rödluvan (till vänster) och Murre. Rödluvan är Murres mormors syster och Murre är Snuggles brorsa. Rödluvan är en tjej som håller sig lite för sig självt. Därför är det extra roligt att hon och Murre har funnit varandra.






Numera bor Murre hemma hos Johns kusin Jacob. Jag hoppar att de inte saknar varandra alltför mycket.

På fotot här till höger har du Systeryster. Systeryster är en av de mysigaste kattjejer jag någonsin stött på. Hon är syster till Rödluvan och Snuggles mormor. Jag tycker att man kan se släktdragen, eller vad säger du?

Snuggles mamma är en riktig skönhet. Det går inte att ta miste på vem som är hennes mamma. Här har ni ett foto på Busan.

Den vita haklappen verkar gå i arv.

Återigen tillbaka till min lördag...

Efter bedömningen följde vi med mina päron in på Willys för att handla hem lite basvaror. Det gäller att passa på när man får skjuts. Annars har jag inte gjort någonting speciellt idag. Jag har mest tagit det lugnt och läst igenom de böcker som jag handlade på bokrean igår. Jag hittade tre böcker om Uppsalas utveckling från småstad till storstad. Mycket intressant läsning!

I'm back

Har inte skrivit på länge, åkte på en ny förkylning i måndags och har inte haft motivationen att gå in hit och skriva av mig. Är mitt uppe i de nationella proven just nu, engelska. Imorgon och på måndag ska vi göra klart de skriftliga delarna, sedan är det bara intervjuerna kvar. Huvva, jag ser inte fram emot dem, tycker det verkar krångeljobbiga. Annars knallar allt på som vanligt. Min kollega har gått ner i tjänst och en ny kollega kommer att ta över hans undervisning tre dagar i veckan.

Apropå min nya kollega, hon är chockad. Det är andra gången jag får höra av en vuxen att de tycker att mellanstadieeleverna är värre här än på X-skolan (x-skolan är värsta ghettoskolan ute i förorten, med en massa skolk och sociala problem... Rosengård light typ). Jag kan hålla med om att det finns stora attitydproblem bland vissa elever, om man säger så.

Ett helt ordinärt exempel ifrån i måndags: Högstadielärare "X" sitter i matsalen och pratar med några sexor om vilket språk de ska läsa i sjuan varav en elev i år 5 slår sig ner bredvid lärare "X". "X" har aldrig sett eleven i fråga tidigare och eleven säger helt oväntat gravallvarligt och utstuderat till X "Du, jag tycker inte om dig, ska vi göra en "deal"!? Du snackar inte med mig, så snackar jag inte med dig" Vad svarar man på det liksom?

Trots ett hårt klimat så trivs jag faktiskt här. Eleverna är svårflirtade och deras respekt är ingenting man får så där utan vidare. Jag gillar utmaningen och möjligheten jag får av att växa som pedagog och människa, och som en av mina kollegor sa åt mig en gång: Klarar du av att jobba här kommer du att kunna ta vilket lärarjobb som helst sen". Det är alltså med någon form av hatkärlek jag beger mig till jobbet varje morgon. Jag kämpar på!

Läraren som ensam syndabock

"De slog mig med plankor"

"lärarna gjorde ingenting för att stoppa mobbarna"

Citaten är hämtade ifrån en artikel i dagens Aftonbladet som handlar om 11-årige Samuel Gullin (http://www.aftonbladet.se/nyheter/article1860592.ab). Artikeln berör det faktum att antalet anmälningar till skolverket där skolan inte agerat tillräckligt vid mobbing och kränkande behandling ökat lavinartat under de senaste året.

Återigen står de inkompetenta och outbildade lärarna i fokus. SVT har till och med gått så långt att de bytt ut oss mot ett gäng superpedagoger som får ta över undervisningen i en 9:a i Malmö. Det finns faktiskt vuxna som kan slå näven i bordet och visa vart skåpet ska stå, men samtidigt vara den ömsinte, empatiske psykologen som kan vara lagom mycket "kompis" med eleven utan att för den skull bli kompis med denne. SVT gör allt för att påvisa hur värdelösa vi lärare är på att fullfölja vårat uppdrag. Svensk lärarkår är helt enkelt oduglig (med få undantag). Punkt slut.

Det är väldigt lätt att skylla allting på skolans personal utan att se till helheten. Handlar det här problemet egentligen om att vi lärare är så fruktansvärt oempatiska och inkompetenta kräk? Jag tror inte det. Visst, det finns säkert lärare som aldrig borde ha få satt sin fot inom skolans värld, det är jag inte sen med att medge. Men jag tror för den sakens skull inte att alla lärare är oempatiska kräk som bara har "håll dig undan ifrån dem" att säga till en pojke eller flicka som blir jagad av en mobb med påkar och träplankor. Vi måste förstå personen bakom som kläcker ur sig en sådan idiotisk kommentar (utan att för den skull säga att det är ok)

Vi borde lägga fokus på om lärarens arbetsuppgifter står i likställdhet till den tid vi har att förfoga oss över. Det är väldigt svårt att reda ut en mobbingsituation på ett fullgott sätt när den ska klämmas in på en kort rast mellan svenska och so. Det finns helt enkelt väldigt lite utrymme och ibland inget utrymme alls för att ta itu med saker på så sätt att man känner sig nöjd.

Dessutom läggs mer och mer olika arbetsuppgifter på lärarens bord. Just nu ska vi snart påbörja de nationella proven. Jag kommer då ha fullt upp att rätta över 300 prov i svenska, engelska och matematik. Mitt i allt det här så ska alla barn i år 6 ha utvecklingssamtal och individuella utvecklingsplander, sk. IUP:s ska skrivas. Utöver detta ska vanliga lektioner planeras, läxor ska rättas, prov ska rättas. Dessutom är många olika möten inplanerade, dels obligatoriska möten för hela arbetslaget och dels möten kring enskilda elever.

Varje vecka är dessutom 80 min av min arbetstid så kallade "rastvakter" då jag ska vara ute på rast med eleverna. Ni hör ju själva, om det finns mycket oro i elevgruppen och mobbing förekommer på flera håll är det mycket svårt att hinna med att lösa allting på bästa möjliga sätt.

Jag säger inte att jag tycker att det här är ok! För det tycker jag inte. Jag vill bara försöka få er som inte är pedagoger att förstår hur det är att vara lärare i dagens svenska skola. Det är inte lätt. Och de lärare som jag stött på i min vardag gör ett sjujäkla duktigt jobb, no question about it! Vi är förmodligen betydligt mer skärpta och empatiska än vi får lov att uppvisa i skolan. För att få spelrum för våra oanade talanger måste vi ges tillfället att få visa upp dem.

stök i kök - del 2

Vi lyckas alltid tjaffsa angående matlagningen här i huset. Nu har det hänt igen. Det hela slutade med att jag med irriterad röst sa att "det går visst aldrig att göra dig nöjd" varefter jag gick in hit i datorrummet och stängde dörren efter mig.

Iallafall, hela tjaffset handlade om att jag plockade upp potatisskalen ur diskhon. Efter att jag var klar sa John att det var ganska onödigt av mig eftersom han skulle skala löken däröver. Det som gjorde mig irriterad varatt jag tog upp potatisskalen från början för att underlätta för honom vid diskningen (det är John som diskar). Kan det vara det låga blodsockret som spökar månne?

Nej, nu har jag tjurat färdigt!
Hej på er!