Fredrik 6 veckor och 3 dagar

Det här med känslor är svårt. Glad, nyfiken, ledsen etc.

Jag har kraftig ångest just nu!

Vet inte vad jag ska ta mig till. Köpte idag för första gången nya skor sedan innan jag blev gravid. Insåg då att jag gått upp ett nummer i skostorlek till storlek 41. Tydligen är det mycket vanligt att fötterna blir bredare efter att man varit gravid.

I vanliga skobutiker säljer man skor för tjejer upp till storlek 41, sedan tar det slut. Nu vågar jag aldrig skaffa något syskon till Fredrik. För tydligen så ökar man en storlek per barn. Om jag får ett barn till kommer det därför inte att finnas några skor för mig på tjejavdelningen. Jag blir hänvisad till gympadojjor i storlek 42 för män.

Det är ju så att man vill gråta!

Alldeles nyss satt jag och avnjöt denna underbara sommarkväll på balkongen när en uppenbart drogpåverkad kille i träningsjacka (ca 30-35 år) dyker upp på cykel. Han ropar upprepade gånger till tjejen som bor ovanpå (hon med ungarna ni vet) att hon ska öppna dörren. I sin hand håller han en skruvmejsel (wtf!). Han cyklar in på gården och går fram till ytterdörren. Efter ett tag cyklar han iväg men kommer sedan tillbaka och börjar skrika otrevligheter som "jävla luder" och " jävla hora". Vi ringde polisen som skickade en radiobil hit, tyvärr var killen på cykeln som bortblåst. Sicka jäkla typer man har som grannar, eller vad säger ni?!

Det känns tufft just nu. Jag är inte alls tillfreds med hur jag ser ut för tillfället. Hittills har jag gått ner 15kg av de 25 kg jag gick upp under graviditeten men nu står vågen blixtstilla på ca 81,3 kg. Igår när jag vägde mig så hade jag till och med gått upp 1 kg utan att förstå varför. Dagen innan hade jag nämligen gått över en mil lång promenad. John försökte trösta med att jag förmodligen byggt muskler men jag köper inte riktigt det resonemanget. Magen är som en dallrig geleklump. Det går att ta ett ordentligt grabbatag kring bilringarna. Förutom den dallriga geleklumpen har jag fått en del hudbristningar på magen. Inte så jättemycket men tillräckligt för att jag ska störa mig på dem.

Det känns tabu att ha de här tankarna. Känns som att man inte alls ska ha de här tankarna utan bara vara väldigt tacksam att man fått världens finaste son. Och jag är tacksam! Men jag skulle ändå vilja känna mig snygg och fit. Jag vill komma i mina gamla kläder. Nu befinner jag mig i något slags mellanstadie där jag inte vill shoppa nya kläder.

Häromdagen det två unga tjejer som ropade snygging efter John på väg hemåt. Själv känner jag mig som sju svåra år. Det är verkligen inget kul. Jag vill också känna mig snygg och fräsch. Jag vill att John ska känna sig stolt över mig när vi är ute tillsammans. Han säger ju att han är det, men jag själv känner att min utstrålning inte är på topp när jag ser ut såhär. Känner mig som odjuret i "Skönheten och odjuret" när jag är ute och går med John.

Det känns som att jag befinner mig i ett tillstånd mellan vakenhet och sömn. Har just försökt ha ett intellektuellt samtal med Fredrik som misslyckades totalt. Jag försökte muta honom med både mera mat och napp samtidigt som jag resonerade med honom om att mamma behöver lite egentid. Det var dömt att misslyckas. Han köper inte billiga floskler om egentid och tid för rekreation. För tillfället är han dock lugn, så jag hoppas att han tar en liten förmiddagslur nu. Det tar på krafterna att alltid stå i givakt för den här lilla krabatens behov.

Jag ska försöka ta en promenad ner på stan och möta upp John efter hans jobb, observera försöka. Viljan finns där om man säger så, men här tar allting mycket längre tid än vad som var tänkt från början. Igår till exempel hade jag tänkt att både laga mat och möta upp John ifrån jobbet. När John kom hem låg jag utslagen av trötthet på sängen. Det gäller att passa på när lillkillen väljer att slagga.

Apropå inte sova om nätterna, dels håller Freddie morsan vaken men sen så har vi ju riktigt knepiga grannar ovanpå oss också. Minns ni klarinettfanskapet? snubben som höll oss vakna med falska toner av en billig klarinett. Han och hans familj flyttade och vi jublade av lycka. Lyckan skulle dock inte bli långvarig.

Efter klarinettfamiljen har en ny småbarnsfamilj flyttat in. Det är mamma, pappa och två barn som båda är under 4 år. Mamman och pappan i familjen sätter noll gränser och låter barnen skrika och rya hur mycket de vill och springa runt i lägenheten så att det dånar. Jag hör aldrig föräldrarna säga ifrån. Ungarna skriker verkligen nästan hela tiden. Antagligen för att de är traumatiserade.

En annan granne säger att hon sett pappan i familjen ligga utslagen av fylla i farstun. Relativt ofta hör man attungarna kommer hem elva om kvällarna. Bör inte en 2-åring ligga och sova då? Jag bara undrar. Igår natt skrek och bråkade mamman och pappan så att jag till och med kunde höra vissa ord av vad de sa. I den miljön bor det små barn som försöker ligga och sova! Man blir ju gråtfärdig.

Vi ringde faktiskt polisen en gång när föräldrarna bråkade däruppe. Det lät som att någon blev ihjälslagen och mamman skrek högt "hjälp" om och om igen blandat med att saker smällde däruppe. Efter ca en timme kom mamman ut MED BARNEN och poliserna, pappan var kvar däruppe. Usch va dåligt man mår.

Det känns inte bra att ha grannar där man hela tiden ligger på helspänn och lyssnar och är beredd att ringa 112. Tänk dig det om nätterna + ett eget skrikande spädbarn. Sweet dreams!

Idag gick jag upp i arla morgonstund. Redan 5.30 var jag på benen. Inte för att Fredrik vaknade utan för att klockan ringde (för en gångs skull). 7.30 var vi på väg, Fredrik, John och jag, till bussen för att åka ut till skolan och gå på avslutning i körka. Det var väldigt trevligt att träffa alla föräldrar, elever och kollegor. Det kändes lite konstigt att träffa alla igen, som att det gått jättelång tid. Fick fina blommor och presenter. Fredrik var dagen till ära uppklädd i sjömanskostym :) Annars har dagen sett ganska typisk ut, dvs jag har lallat runt här i lägenheten samt slaggat på soffan några timmar. Vi har precis fikat och sett finalen av talang 2009. Helt rätt kille vann!

Lillprinsen har hållit min make vaken hela natten. Själv har jag sovit i gästrummet o god tro att min käre make hade en riktig drömnatt. Jag var uppe vid tre- och sjutiden och kissade och vid bägge tillfällena sussade alla mina älsklingar. Tydligen hade inte natten varit så harmonisk, utan Fredrik har bara sovit 1,5 h timme i taget och sedan velat ha mer mat. Nu vid 11 är han fortfarande pigg och aktiv. Han vill verkligen inte sova.

Det känns jobbigt när ens partner inte får någon sömn. Precis som jag (har kanske att göra med att vi bägge är oxar), så kan John bli klent tjurig när han fått för lite sömn. Det finns inget värre än en tjurig partner. Därför kan jag bli oerhört stressad när John har nattpassen. Jag vill ju inte att han ska vara tjurig på mig. Det i sin tur gör att jag aldrig riktigt kan koppla av. Turligt nog så kunde jag det i natt eftersom jag trodde att Freddie sov mestadels av natten.

På fredag ska vi ju åka ut till min arbetsplats på skolavslutningen. Jag måste hitta någonting snyggt att ha på mig. Hoppas John hinner få lite sömn innan dess så att det blir en trevlig stund tillsammans i klädaffären. Just nu håller vi på att tvätta nedspydda filtar och kläder. Jag tror det låg typ ett klädesplagg i tvätthögen som var mitt (om man bortser från underkläder och strumpor). Jag hinner inte byta. Dessutom måste jag koka mjölkersättning också... och duscha. Asså det är hektiskt. Man har att göra precis hela tiden om man så önskar. Det är konstigt att det har blivit så. Jag vet inte riktigt vad det beror på.