9 dagar kvar till beräknad födsel. Nu ligger jag bara här hemma och laddar. Snopet om jag måste gå två veckor över tiden. Det känns konstigt att inte arbeta. Varje morgon när jag vaknar kollar jag klockan på mobilen och tänker snabbt till vilken lektion klassen har just då. Det är svårt att släppa allt som har med skolan och göra och jag går dagligen in och kollar min jobbmail.

Det kan ju iofs bero till viss del på tristessen av att ligga här hemma också. Det är svårt att finna orken till att ta sig an nya projekt och några långa, härliga promenader i solskenet klarar jag ju inte av att ge mig ut på.

Allting är nästan klart här hemma. I vardagsrummet är det fortfarande en av sofforna som vi inte har klätt. Vi behöver dessutom bära upp barnvagnen och bädda den. Sedan har vi inte heller packat bb-väskan. Jag har tjatat om den där väskan i flera dagar nu, men det händer ingenting. Jag vill att John ska vara med och packa den. Det är bättre att han vet vart sakerna ligger än att jag ska försöka rota i väskan under värkarna. Han är lika nipprig som jag.

Vi var och klippte oss igår. Vi vill ju vara fina i håret inför barnets ankomst. Frisörskan tyckte jag såg liten ut för att vara i nionde månaden. När jag berättade att jag nästan väger 100kg och har gått upp ca 25kg trodde hon mig knappt. Det kändes skönt.

Här har ni min mage i slutklämmen av denna graviditet som gått så fort att jag knappt själv förstår att den snart är över.

Det händer mycket här hemma för tillfället. Just nu sitter mamma och pappa på flyget mot Barcelona för en härlig weekend på lyxhotell. Mamma fick resan av mig och brollan i 60-års present.

Själv fyllde jag 29 bast i onsdags. Eleverna sjöng för mig så att taket lyfte i klassrummet och min underbara elevassistent hade med sig en ursöt present till mig. Det är hon som själv har gjort födelsedagskortet.

När jag kom hem uppvaktades jag av min käre make med en underbar bukett med blommor och ett fint kort. Jag blev också bjuden på mat och fick andra småpresenter som värmde gott i hjärtat. Mamma och pappa kom förbi och fikade med oss.

Jag är urusel på att förstå hur man får in bilderna snyggt här i bloggen, så ni läsare får ha överseende med att bilderna kommer lite härs och tvärs.

Igår arbetade jag sista dagen, så nu är jag officiellt mammaledig :D

Vi hade vanliga lektioner fram till lunch. På lunchen gick vi iväg hela klassen till den lokala pizzerian och satt på uteserveringen och åt vår lunch. Stämningen var på topp! Efter lunchen hade min elevassistent fixat så att klassen kunde få besöka ungdomsgården för sig själva. Därinne var rena rama himmelriket för ett gäng 13-åringar;Tv-spel, pingisbord, fotbollspel, Internet och biljard. Vid 14 stängde vi igen och jag kramade om mina elever och sa tack och hej för mig.

Jag kan intellektuellt förstå att jag inte längre ska ha mina kära sexor, men känslomässigt har jag inte förstått det ännu. Jag fick jättefina avskedspresenter ifrån elever + föräldrar. Se själva.





Som om inte det vore nog så var det en elev i klassen som dessutom köpt ytterligare en present till mig. En söt liten body och en nalle att ha i barnvagnen :)


Jag kommer sakna alla mina söta elever. Visst, stundtals var det skitjobbigt att vara deras lärare och det har krävts både tid och tålamod att tygla dem (vilket inte heller alltid lyckats till 100%). Men samtliga elever är ungar med hjärtat på rätta stället och jag tror att det kommer att gå bra för dem alla i framtiden.

Boande hos Bergmans

En kort summering av "boandet" hemma hos Bergmans:

Vi (läs John) har äntligen monterat ihop bokhyllorna i vardagsrummet. Jag har försökt fylla dem med böcker så gott jag kan men det finns mycket förvaringsutrymme över.

Sofforna står nu uppackade och rätt möblerade, vi väntar dock ännu på att tyget till sofforna ska skickas till oss. Därför sitter vi än så länge inte i vardagsrummet.

Vi har inte fått upp tavlor på väggarna och mitt på golvet håller John på med sitt senaste projekt, att skruva ihop spjälsängen. Lampkronan i taket hänger och dinglar halvfärdig i väntan på att någon ska orka ta sig an detta projekt (fixa med kedjan och sätta fast prismor).

I nuvarande stund ser det halvfärdiga vardagsrummet ut såhär:

Balkongen är nu uppimpad med blommor, matta och utemöbler. Det här året valde jag att plantera hängpetunior i blomlådorna. Blomningen har inte riktigt kommit igång ännu.

Här sitter jag här igen och flåsar som en flodhäst med mina prinskorvfötter. På familjelivs hemsida går det nu att läsa att barnet är helt fullgånget och navelsträngen är cirka 50 cm lång. Idag har vi varit på IKEA med päronen och handlat spjälsäng, lakan och skötbord.

Jag kom precis upp ur badet. *Kadunk* när jag lägger mig ner och vattenytan stiger dramatiskt. Och det är att hålla i med båda händerna och liksom häva sig upp när det är dags att stiga ur karet. Förra gången jag badade började dessutom duschslangen att sprattla när jag skulle duscha av mig. Hela munstycket lossnade mitt i tvättandet av håret och började leva sitt eget slingriga liv. Och där ligger jag som en kossa i badkaret och kan knappt ta mig någonstans. Det är inte lätt kära vänner!

Imorgon arbetar jag sista veckan. Det känns sådär. Jag har mentalt redan tagit mammaledigt så det känns just nu väldigt kämpigt att veta att jag ska stå ut en hel vecka till. Jag vet också att eleverna säkert märker av att jag inte har samma ork och energi, vilket utnyttjas till max.

Hon som ska ta över efter mig hade vikarierat förra veckan i en annan klass. Hon hade träffat på en av pojkarna i min klass som frågat : Är det du som ska bli vår nya lärare?
Hon svarar att så är fallet varefter han säger "då kan vi mobba dig". Det är inte riktigt så illa som det låter, men det säger ändå en hel del om elevernas "härliga" attityd på vårkanten när enbart några några veckor återstår av sexan och mellanstadiet.

Ungarna är speedade till max och har för tillfället en ganska otrevlig attityd mot allt och alla. Anar jag tonårshormoner? Jag avundas inte vikarien som tar över efter mig nästnästa vecka.
Förövrigt har jag fortfarande små prinskorvtår med tillhörande klumpedunsar.

Fötterna är fortfarande svullna, men plikttrogen som man är fortsätter jag troget att gå till arbetet. Jag vill verkligen orka de här två veckorna. Det skulle kännas så snopet att behöva sluta tidigare än vad jag bestämt. Det händer massa roliga saker nu också. Min sista dag ska vi ju strunta i skollunchen och gå och käka pizza, snacka om antiklimax att inte få genomföra våra planer.

Aja, vi tar en dag i taget. Än så länge står jag på benen.

Jag kan knappt gå. Det gör så ont att varje steg känns som om foten plattas ut samtidigt som någon bankar på den med en hammare underifrån. Just nu vet jag inte hur jag ska klara av att arbeta i två veckor till.

Fötterna är svullna som kraftiga påkar. Vid vristerna har jag fått stora veck för att fötterna är så svullna. Även benen är svullna. Idag har jag även varit tvungen att ta av mig mina ringar. Jag kan inte ha dem längre eftersom det gör ont och klämmer åt. Hade det inte varit för att jag har så ont hade jag fixat kort på eländet och lagt upp.

Sedan kanske jag får skylla mig lite själv för att jag har gått mycket idag. Jag har fått hjälp av mina underbara föräldrar att fixa iordning på balkongen. När John kom hem var blomlådorna uppsatta med petunior, gröna mattan utrullad och bord och stolar rengjorda.

Jag hoppas verkligen att den här svullnaden lägger sig under natten, annars kommer det att bli outhärdligt att arbeta.