Jag var och klippte mig idag.
Resultatet: K A T A S T R O F

Redan när vi kommer in på salongen anar jag ugglor i mossen. Frisören är inte där utan ropar "jag kommer strax". En halv minut senare dyker hon upp med en handduksturban omlindad kring håret (tvätta håret under arbetstid = oseriöst). Redan där anar jag som sagt oråd, men jag förstår inte riktigt vad det är för konstiga känslor jag har. Mitt förnuft försöker slå bort känslan med argumentet att jag är jättelarvig och att det här nog blir lajbans när vi väl kommer igång.

Efter ett tag kommer två av hennes väninnor in på salongen. De hälsar på frisören och går sedan in på hennes "kontor" och kommer ut med hårfärgningsmedel. De sätter sig i stolen intill mig och börjar prata på persiska med varandra samt med min frisör (även det att låta vänner leka av sig inne på salongen under arbetstid är enligt mig otroligt oprofessionellt). Jag känner mig otroligt dum och undrar givetvis vad de säger till varandra.

Jag sitter där i stolen och jag ser att jag inte ser bra ut, men min tanke är hela tiden "vänta Hanna, hon är inte klar än, sluta hetsa upp dig nu och ta det lite lugnt, ha tillförlit... du är inte någon frisör som kan avgöra hur slutresultatet blir".

Det blir inte lajbans. Jag ser hur hon tar upp kniven och börjar tunna ur min lugg. Helt plötsligt under en bråkdels sekund ser jag hur hon rycker till. Det är uppenbart att hon har gjort någonting fel. Snabbt tar hon upp en ny hårslinga och börjar tunna ut. Försöker väl släta över sitt uppenbara misstag som till och med ett otränat icke-frisöröga kan se.

Jag ser som sagt hemsk ut i håret och är alltmer desperat men tänker "okej, det ser hemskt ut just nu, men när hon fönar till det, plattar lite och sen i med lite hårgelé så ser det kanske ganska skapligt ut". Jag sitter där och hoppas och helt plötsligt är jag klar. KLAR!!!
Hon har varken plattat håret eller haft i något gelé. Hon gör sig inte ens mödan att hålla upp en spegel för att visa hur jag ser ut bakifrån. Jag är liksom bara klar. Jag reser mig upp och går med ett apatiskt leende emot John och sätter mig i soffan. Jag fortsätter att le apatiskt men gråter inombords.

Efter denna hemska behandling är det Johns tur. Jag tar upp en skvallertidning och läser. Efter halva tidningen tittar jag upp och inser att min kära make inte ser riktigt klok ut. Hon har nästan snaggat honom vid sidorna men sparat en stor mängd med längre hår mitt uppe på huvudet.

Efter dessa två klippningar betalar vi och går därifrån. Ingen av oss säger någonting på en lång stund. Vi går i tystnad.

En bit iväg från salongen står jag med en frilla som inte ser riktigt klok ut. Jag ser inte ens nyklippt ut. Den enda riktigt nyklippta känslan med min nya frisyr är den tofs med hår som spretar rakt upp mitt på huvudet efter hennes felrakning med kniven. John är uppenbarligen först chockad och försöker till en början trösta mig med att det faktiskt ser lite trendigt ut. Efter en närmare titt måste han medge "Nä, Hanna, det ser inte klokt ut, jag är ledsen, men så är det".
Och John som inte ens brukar se de skavanker som jag vanligtvis påpekar för honom, men den här skavanken, den ser han.

/Ledsen och nyklippt