Shit pommes frites!

I lördags fick jag fruktansvärda värkar här hemma i lägenheten som jag redan berättat för er om. Vi åkte ju upp till Akademiska men blev hemskickade igen eftersom jag inte öppnat mig tillräckligt. På söndagen vid nio-tiden på kvällen gick vattnet här hemma i vardagsrummet. Tack och lov klarade vi soffan! :D Vi ringde till förlossningen som sa åt oss att komma dit. Så det var bara att ringa taxi återigen och åka upp. Jag var mest rädd för att bli hemskickad igen.

På förlossningen blev jag kopplad till en apparat för att kolla så att Fredrik hade det bra i magen. En barnmorska satte nålar i huvudet på mig (akupunktur) för att hjälpa mig med värkarna. Efter ett tag fick vi följa med barnmorskan till förlossningsrummet. Då mådde jag riktigt dåligt psykiskt eftersom jag var så rädd för vad som komma skulle.

I förlossningsrummet blev jag presenterad för lustgasen. Jag tyckte dock inte att den hjälpte så mycket som jag velat. Barnmorskan kom med jämna mellanrum och kontrollerade hur mycket jag öppnat mig. Efter ett tag sa hon att det var dags att sätta epidural på mig. Värkarna gjorde så jäkla ont och jag hade hamnat i en ond värkcirkel och slutat att öppna mig. Jag kräktes en hel del. Jag tyckte inte att profylaxkursen som jag gått tillsammans med John hjälpte mig ett dugg om jag ska vara ärlig.

Det tog ett tag innan narkosläkaren kom in i rummet för att lägga epiduralen. Precis när han ska till att spruta in vätskan i ryggen på mig så får han ett akutlarm och måste gå därifrån. Jag får alltså ingen epidural och får ligga i värsta plågorna. Tack och lov återkom han efter någon timme.

Epiduralen gjorde underverk vill jag lova. Så här kaxig ser jag ut när den börjat ge verkan. Kaxigheten blev inte långvarig. Efter ett tag satte nämligen krystvärkarna igång. Först var jag själv med John i förlossningsrummet och visste inte om jag fick trycka på under värkarna eller inte. Krystvärken känns som ett jättetryck och man bara måste pressa på. Jag fick därför panik och tryckte på larmknappen, men det kändes som en evighet innan personalen kom. Det kom tre barnmorskor som hjälpte mig. De var helt underbara och jag kände ett så stort förtroende för dem att jag kunde "slappna av" helt i deras vård. Jag skrek som en stungen gris därinne under krystvärkarna och var såklart tvungen att be dem om ursäkt för att jag gjorde dem döva på kuppen :D

Det roliga var att innan förlossningen hade jag oroat mig en del över att jag skulle spricka och bajsa på mig. Väl under själva förlossningen var all denna oro som bortblåst. Jag struntade fullkomligt i alla sådana där små petitesser. Nu var allt som gällde att klämma ut den lilla krabaten.

Jag klämde på och klämde på och tänkte till slut ge upp. Jag var totalt slut och huvudet åkte in och ut hela tiden. Jag var beredd att ge upp och tänkte flera gånger "sugklocka". Jag försökte ändå klämma på utav kung och fosterland och "plopp" sa det så gled lilla Freddie ut och började skrika. Han fick komma upp till mitt bröst direkt.

Känslan efteråt var helt fantastisk. Jag kände mig som en drottning. En undersköterska kom in med kaffe och smörgåsar åt oss. Fredrik vägde 3950 gram och var 52 cm lång.

Här är den stolta fadern och min nyfödde prins. Den tredje älsklingen och familjemedlemmen (Snuggles) fick tyvärr inte närvara utan var väl omhändertagen hemma hos "mormor" och "morfar". Efter förlossningen fick vi komma upp till BB-avdelningen. Vi stannade dock bara kvar där ett dygn. Vi kunde inte riktigt komma till ro utan ville hem till oss.

Nu mår jag relativt bra. Jag börjar att återhämta krafterna igen. Dagen efter var jag helt mörbultad i hela kroppen. Sjukvårdspersonalen sa att en förlossning går att jämföra med att springa ett marathonlopp, och det kan jag verkligen tänka mig. Fanns inte en muskel som jag inte hade ont i. Det har även varit lite svårt att sitta ner. Jag kan tänka mig hur det känns att få ett stolsben uppkört i ... ja... ni kan tänka er själva. Idag är det dock bättre.

Nu ligger prinsen och sover. Såhär söt är han då: