Nykläckt återuppväckt intresse

Mitt intresse för Uppsala stads historia fick en renässans nu under årets bokrea. John och jag var på Gränby Centrum för att handla mat och tog en sväng in på Akademibokhandeln. I butiken hittade jag böcker om Uppsalas bostadskvarter under 50- 60- och 70-talet. Mycket spännande läsning, och vilka härliga gamla fotografier dessutom!

Det är någonting fängslande över att se illustrationer och fotografier från hur det var i stan förr. Det är som att förflyttas tillbaka i tid och rum och det är svårt att begripa att det är samma Uppsala på bilderna som nu, fast ändå inte. Jag får ofta en känsla av nostalgi och känner att jag vill vara där, jag vill uppleva det som personerna på fotografierna upplever. Nästan maniskt vill jag vara dem och uppleva verkligheten med deras sinnen - bara för en kort stund. Jag kommer på mig själv att ofta titta på bilder av eleganta damer med släpande kjolar och hattar med plymer och fundera över: Vem är hon? Vart är hon på väg? Vad tänkte hon på just då, där hon skyndar längs med trottoarkanten, vid just det tillfället när fotografen tog fotot på henne? Det är en sällsam känsla.

Efter att ha läst dessa böcker har jag varje gång jag tar mig ner till stan spanat efter om jag kan hitta några av de otaliga spårvagnsrosetter som erinrar oss om att Uppsala en gång i tiden var berikat med spårvagnstrafik. Spårvagnsrosetterna är näst intill det enda som påminner om forna tiders spårvagnar (spårvagnsrosetter är de makafjonger som elkablarna var kopplade till så att spårvagnen fick ström). Jag har ett svagt minne om att när jag var liten på 80-talet så fanns fortfarande spårvagnsskenorna kvar i gatan på vissa ställen i stan (detta kan dock vara ett efterkonstruerat minne).

Spårvagnarna togs ur bruk 1953 och var således bara i trafik under ett halvt sekel (togs i bruk 1906). Det kan tyckas konstigt att investera så pass mycket pengar som det förmodligen kostade att köpa vagnar och lägga spår, för en så kort tidsperiod, men vi får inte förglömma att Uppsala i början 1900-talet fortfarande var en slumrande småstad men endast cirka 20 000 invånare. Vid denna tidpunkt då staden endast sträckte sig längs utmed Drottninggatan i väster och Vaksalagatan i öster samt Kungsängsgatan och Svartbäcksgatan i söder respektive norr var spårtrafiken det perfekta transportmedlet att ta sig fram med. I början av 1900-talet fanns förmodligen inte tanken på att Uppsala 100 år senare skulle ha växt till sig rejält.
Alltså, under 1900-talets andra hälft började Uppsala att växa drastiskt och spårvagnstrafiken blev inte längre lönsam. Det skulle kosta mycket pengar att dra om spårvagnslinjerna och busstrafiken blev därmed ett fördelaktigare transportmedel.

Dessutom tror jag att spårvagnstrafiken var lite av en modefluga. Om vi tittar till andra mellanstora svenska städer så var det fler städer än Uppsala som var berikade med spårvagnstrafik vid denna tidpunkt. Även dessa städer (frånsett ifrån Norrköping) har avvecklat sin spårvagnstrafik och ersatt den med bussar.

Jag har precis avslutat en bok om Uppsalas medeltida gatsystem. Mycket spännande läsning!
Byggandet i Uppsala hade legat i träda under en längre tidsperiod vid 1600-talets första hälft. All tid, pengar och energi hade lagts på uppförandet av Uppsala domkyrka. År 1643 genomgick Uppsala dock en omfattande statsreglering då samtliga gator lades om utefter ett gatrutesystem som efterföljs än idag. Detta innebar en stor omvälvning för alla de bönder och köpmän som helt sonika var tvungna att flytta sina hus.

Igår gjorde jag en stadsvandring inne i stan för att besöka de gränder som fortfarande till viss del finns kvar utefter det medeltida gatusystemet. Gränderna ser inte längre ut helt som de gjorde under medeltiden (duh!), men det är ändå häftigt att gå längs med de stenbeklädda smågatorna och veta att här kanske någon gick för 600 år sedan och tänkte en tanke om framtiden.

Just nu skulle jag vilja hitta lite bilder över 80-talets Uppsala. Jag har lite fragmentariska bilder i mitt huvud som jag vill återuppleva. Jag vet inte riktigt om dessa stämmer eller inte, eftersom man upplever saker och ting på ett annorlunda sätt som barn. Jag minns dock att mamma och jag brukade fika på ett café som låg inhyst i dåvarande S:t Per-gallerian som hade paraplyer uppspända upp-och-ner i taket.