Jag har känt mig fruktansvärt stressad hela dagen. Vet inte riktigt varför. Jag har sprungit fram och tillbaka på jobbet mellan olika destinationer men ändå känt att jag inte fått gjort det jag skulle vilja. Har inte känt mig så positiv idag heller för den delen. Mycket beror på ett samtal med en elev som jag hade i morse. En negativ attityd kan verkligen dra ner hela ens dagsform.

Jag har en elev som stundtals kan vara otroligt negativ. Han är inte otrevlig eller så, har bara en allmänt taskig inställning till allting. Han klagar på att allting är så tråkigt och ingenting man gör är kul. Varför ska vi göra det här? Det här suger! etc.Det gör att allting bara känns trist även för mig, ens ansträngningar är inte värda en fis i rymden. När man frågar varför saker och ting är trist och vad han hellre skulle vilja göra har han aldrig något svar vilket också känns tröstlöst. Det känns bara som att han vissa dagar bara bestämmer sig för att ha en taskig inställning.

Vi har jobbat hela läsåret med hans attityd och har tillsammans sett enorma framgångar.
Ibland blir det dock dagar av bakslag och då känner jag bara: Nej! Jag orkar inte samma visa en gång till. Jag önskar att jag kunde stå över allt sånt där och inte påverkas av andras dagsform, men tyvärr är jag inte riktigt där ännu.

Samtalet hade vi första lektionen i morse, så det har liksom hängt med mig under hela dagen. Sedan har jag haft utvecklingssamtal, tagit hand om ett jobbigt elevärende samt andra saker som känts mindre roliga. Utvecklingssamtalen var förvisso inte jobbiga på det sättet, men jag hinner ju inte med att planera som jag borde så jag känner mig helt ur fas.

Det känns tungt idag.

Det har inte hänt så mycket stora grejer i mitt liv sedan förra lördagen. Livet knallar på i lagom takt.

Igår var en sån där dag då allt kändes piss. Mådde inte alls bra psykiskt. Jag började till och med gråta en liten skvätt när John och jag lagade mat. Jag känner mig stundtals så himla klumpig och less på att se ut såhär och när jag ältar och är less så känner jag mig elak mot John.

Nu har jag ju alltid varit lite småklumpig, men det är extremt nu. Jag slår i fingrar och tår i dörrar, tappar saker och kan inte längre böja mig ner för att plocka upp. Jag måste istället gå ner på alla fyra. I natt var jag dessutom uppe 4 gånger för att jag behövde kissa. Bara det är ett jätteprojekt. Jag måste först rulla mig ur sängen eftersom det blir för tungt att bara resa sig upp. Sedan när jag ska ner i sängen måste jag från stående ställning liksom rulla mig ner tillbaka i sidliggande ställning i sängen igen. Jag kan inte längre ligga på rygg. Det kanske inte låter så jobbigt, men det är det. Medan jag har den här proceduren för mig så stånkar jag givetvis, vilket stör Johns nattsömn.

Ibland ställer jag mig frågan: Hur rolig är jag att leva med just nu? Inte speciellt rolig blir mitt svar.

Jag hade lönesamtal med min chef i fredags. Jag känner mig nöjd. Passade även på att berätta att jag planerar att gå på mammaledighet from v. 20. Det är bara 5 arbetsveckor kvar tills dess. Åhh vad jag längtar nu! Jag har en känsla om vad det är för kön på bebisen. Ca 90% av mina kollegor tror att det är en liten kille. Vad jag tror förblir hemligt.

Sitter här dagen efter den stora dagen och käkar äggmackor med ketchup och dricker kaffe :)

John skriver matlista för veckan som kommer. Snart ska vi bege oss till affären och handla.

Vardagen återgår till det normala. Det är underbart att få dela vardagen som man och hustru.

John och Hanna Bergman

Mycket på jobbet just nu. Jag är mitt uppe i alla utvecklingssamtal. Känns skönt att våren är på väg. Köpte en bukett tulpaner på vägen hem.

Det är tufft på jobbet just nu. Vill ju så gärna att allt ska bli bra. Tar på mig för mycket men kan inte backa tillbaka.