Det har inte hänt så mycket stora grejer i mitt liv sedan förra lördagen. Livet knallar på i lagom takt.

Igår var en sån där dag då allt kändes piss. Mådde inte alls bra psykiskt. Jag började till och med gråta en liten skvätt när John och jag lagade mat. Jag känner mig stundtals så himla klumpig och less på att se ut såhär och när jag ältar och är less så känner jag mig elak mot John.

Nu har jag ju alltid varit lite småklumpig, men det är extremt nu. Jag slår i fingrar och tår i dörrar, tappar saker och kan inte längre böja mig ner för att plocka upp. Jag måste istället gå ner på alla fyra. I natt var jag dessutom uppe 4 gånger för att jag behövde kissa. Bara det är ett jätteprojekt. Jag måste först rulla mig ur sängen eftersom det blir för tungt att bara resa sig upp. Sedan när jag ska ner i sängen måste jag från stående ställning liksom rulla mig ner tillbaka i sidliggande ställning i sängen igen. Jag kan inte längre ligga på rygg. Det kanske inte låter så jobbigt, men det är det. Medan jag har den här proceduren för mig så stånkar jag givetvis, vilket stör Johns nattsömn.

Ibland ställer jag mig frågan: Hur rolig är jag att leva med just nu? Inte speciellt rolig blir mitt svar.

Jag hade lönesamtal med min chef i fredags. Jag känner mig nöjd. Passade även på att berätta att jag planerar att gå på mammaledighet from v. 20. Det är bara 5 arbetsveckor kvar tills dess. Åhh vad jag längtar nu! Jag har en känsla om vad det är för kön på bebisen. Ca 90% av mina kollegor tror att det är en liten kille. Vad jag tror förblir hemligt.