Nu är vi hemma igen! Förvisso har vi varit hemma sedan i söndags kväll men jag har inte orkat uppdatera bloggen. Hemresan var betydligt krångligare än ditresan. Först blev det ett dörrfel i Borås så att vi blev försenade med det tåget. Förseningen innebar att nästa tåg även det blev försenat. I Köping blev vi tvungna att dröja kvar ytterligare för att invänta polis. Tydligen var det en passagerare som skulle kastas av. Tyvärr fick jag aldrig reda på mer än så.

När vi kom till Enköping skulle vi ta bussen hem till Uppsala sista biten. Bussen stod redan inne på parkeringen och brummade när vi kom. Bredvid oss står ett annat par med barnvagn. Chaffisen går ur bussen och säger att bara en av oss får följa med pga platsbrist. Då blev jag väldigt irriterad och svarade snorkigt. Det fick jag naturligtvis dåligt samvete för och ville be om ursäkt, tyvärr hann han stänga dörrarna och åka. Efter det kom våran buss. Bussen innan var tydligen en tidigare buss. Jag avskyr verkligen när jag är otrevlig mot människor, men jag var så stressad. Mitt i allt det här hade jag precis dödat en mygga på Fredriks huvud och fått handen full med blod :( så jag kände mig väldigt labil och framför allt trött.

Nu är vi alla fall hemma igen. I måndags träffade jag Emma för första gången på evigheter. Blir ju sällan man träffas när man bor i olika delar av Sverige. Var hur trevligt som helst. Vi promenerade runt här i stan och fikade och bara mös. Tack för en underbar dag Emma :)

Jag vet att den här bloggen handlar mest om Fredrik och mitt liv som morsa. Jag förstår att det kanske kan bli lite uttjatat för er läsare, men det är inte så mkt annat som händer i mitt liv och det mest spännande för mig är ju Fredrik. Han har börjat komma igång med jollrandet på allvar nu. Från enstaka ljud kan han numera ligga och jollra i flera minuter. Tyvärr är det svårt att fånga det på kameran. Här är dock ett försök:

Just nu sitter jag i Bollebygd och bloggar. För er som inte vet vart Bollebygd ligger rekommenderar jag varmt www.google.se. Här har 3/4 av familjen Bergman varit sedan i torsdags. Snugglaren fick tyvärr inte följa med utan bor för tillfället hos mormor och morfar.

Jag har precis varit på pizzeria Hörnan och dragit i mig en kebab med bröd. Jag känner mig illamående och klarar inte av att röra mig, vad passar inte bättre då än att skriva ett litet inlägg.
Idag går tåget tillbaka mot Uppsala. Imorgon ska jag träffa en gammal kompis ifrån studietiden i Karlstad (vink, vink Emma!). Det ska bli najjs. Det var flera år sedan vi sågs sist.

Ha det bra alla! Nu ska vi gå en promenad här i byn. Här har nästan alla butiker fortfarande stängt på söndagar. Det för tankarna tillbaka till Uppsala under sent 80-tal. Till skillnad från hur Uppsala var på 80-talet så har i allafall matvarubutikerna öppet här, men det är stört omöjligt att få sig en kopp kaffe på ett mysigt fik. Apropå öppentider så var vi i Alingsås i torsdags. Där existerar fortfarande begreppet långlördag en gång i månaden + att flera butiker i city har lunchstängt under några timmar mitt på dagen. :)

Jag dras fortfarande med nånting i kroppen. Kroppen ömmar, rösten är sprucken och jag mår illa med lätt huvudvärk. Usch och fy för att vara sjuk.

Jag är småsjuk, har därför inte uppdaterat bloggen. Jag har suttit hemma och känt efter istället. :)
Finns en potentiell möjlighet att det är svininfluensan jag åkt på. Jag hostar och känner mig småtäppt i näsan.

Idag ska vi ner på stan och fika med en av Johns Internetpolare. De har aldrig träffats tidigare men har "känt" varandra nästan lika länge som John och jag.

Vem tror ni befann sig uppe på kvinnoakuten igår kväll? Klen i psyket som jag är kunde jag inte stå emot de hypokondriska tankarna om att någonting var väldigt fel med min mage. Vid nio kom vi in, som tur var var vi de enda där och fick hjälp fort. Jag fick ta ett stick i fingret och lämna urinprov och blev sedan inkallad till en gynekologisk undersökning med vaginalt ultraljud.

Resultatet? Läkaren var riktigt imponerad av hur fint allting läkt ihop och dessutom så snabbt. Det gick inte ens att se att jag fött barn, så bra var allting. Inte en tendens till svullnad på livmoder eller äggstockar och på ultraljudet kunde hon se att jag redan höll på att förbereda mig inför nästa menstruation. Blödningen jag hade tidigare var alltså en mens.

Jag var alltså i väldigt bra skick istället för de hemska tankar jag gått runt och burit på. Känningarna var antagligen bara muskler i magmuskulaturen som håller på att dra ihop sig.

Hypokondri

För er som inte vet så är jag hypokondriker. Rädslan för att drabbas av svåra sjukdomstillstånd har funnits med mig under längre tid. Jag har inget minne av att oron fanns i yngre år utan jag tror att det hela uppstod i senare tonåren.

Hypokondrin skapar problem. Jag har en förmåga att ständigt känna efter hur saker och ting känns i min kropp och så fort någonting känns annorlunda börjar jag googla runt för att läsa om olika sjukdomssymptom som stämmer in på mina känningar. Jag är expert på att ställa olika hobbydiagnoser på mig själv. Sedan jag kom hem ifrån BB har jag "haft" livmodersinflammation, blindtarmsinflammation, urinvägsinfektion och äggledarinflammation + att jag misstänker att jag redan har blivit gravid med barn nummer två. Alla tankarna känns lika skrämmande.

När tankarna om en potentiell infektion eller sjukdom kommit igång går jag bara runt och maler och maler och finner ingen ro. Det värsta är att jag inte kan fråga någon heller. De flesta säger bara att jag bör gå för att undersöka mig.

Ett exempel: För några år sedan hade jag ont i njurtrakten, det ömmade och hade sig. För varje dag försämrades jag och till slut kunde jag knappt stå upp utan att det värkte. Jag var helt övertygad om att det var en urinvägsinfektion som gått upp i njurarna och blivit till en allvarlig njurinflammation. Jag hinkade i mig tranbärsjuice utan förbättring. Till slut blev jag tvungen att gå till läkaren. Enligt läkaren var jag fullt frisk och hade inte en tillstymmelse till urinvägsinfektion och efter att jag blivit "friskförklarad" upphörde symptomen.

Problemet är att jag vill inte gå till en läkare en gång i veckan för att få sinnesro. Lite krångligt att magnetröntgas och ta blodprov stup i kvarten. Känns inte som en lösning på problemet. En jäkligt dyr och omständig lösning i alla fall. Sen så har jag ju blodfobi också och avskyr provtagningar.

Jag har sjukdomsinsikt och vet om att jag är hypokondriker men det gör inte saken lättare eftersom jag aldrig vet om symptomen jag känner är orsakade av min hypokondri eller om de är äkta. Jag kan (som exemplet med njurarna) förstärka olika symptom genom att aktivt tänka på dem och känna efter. Till slut vet jag inte vad som är sanning och inte.

Jag gjorde ett test på Internet för att se hur pass hypokondrisk jag är. Testet hittar du här http://www.psykologitest.se/test/hypokondri.php Jag fick 32 poäng. Vad fick du? Alla som läser detta inlägg måste svara :)

Nu har du väl fått bilden av mig att jag är helt jefla sinnesstörd, men förutom ovanstående är jag en ganska normal och trevlig brutta :)

Jag trodde att det skulle regna idag. Enligt gårdagens nyheter skulle det vara ihållande regn under dagen, men icke sa nicke. Det har varit två rejäla regnskurar som passerat över Uppsala under dagen, annars solsken. Det är dock inte lika varmt som det varit tidigare dagar, men det spelar mig mindre roll, så länge jag slipper regnoväder.

Idag har vi varit en sväng nere på stan. Gick ner och käkade brunch (huvva vad jag avskyr det ordet!). Efteråt gick vi förbi mamma och pappa och fikade. Mamma ringde tidigare ikväll; de vill vara barnvakt åt Fredrik imorgon. Mamma undrade om vi inte kunde komma förbi med honom imorgon så att de kunde få ha honom lite för sig själva. Inte John och mig emot. Några timmars egentid är alltid välkommet.

Annars har dagen flytit på utan att man riktigt tänker på det. Vips så är klockan snart tolv på natten. En stor del av dagen har gått åt till långlivade diskussioner mellan John och mig. Nu senast har vi suttit på balkongen i säkert över en timme och diskuterat psykopati. Jag kom fram till att jag, vad jag tror, under min livstid kommit i kontakt med tre psykopater.