I morse pussade jag John hejdå innan jag stängde igen ytterdörren för att gå bort till busshållsplatsen. Utomhus tycker jag det drar lite väl kallt om baken. Jag känner efter med handen och finner en stor reva tvärs över ena skinkan. Jag drabbas av panik och mina ögon tåras. Det finns inte tid att hinna byta braller för då missar jag bussen. Öppnar upp ytterdörren och ber John titta efter. Ingenting syns pga min långa tunika.

Jag kommer till jobbet och äter min frukost. Lutar mig tillbaka på stolen och så plötsligt... fjoooong...en av knapparna på min tunika far över hela köksbordet. Då ville jag nästan börja storböla. Gravidjeansen är för små och inte ens tunikan som är en storlek större än vad jag hade tidigare sitter loose längre. Jag känner mig som en elefant.

Jag har så ont i revbenen!!!