Det är något konstigt...

... med mitt sätt att planera mitt liv. Jag har en förmåga att "överplanera" allting. Då och då ska jag göra det och exakt den tiden är det dags att lägga det här momentet bakom mig och börja på nästa. Problemet är bara det att jag sällan lyckas hålla mig till punkt och pricka utefter schemat.

Ett bra exempel på det här fenomenet är mina mor'nar. Jag ställer klockan med god marginal så att jag ska slippa stressa till bussen. På något underligt sätt slutar det ändå med att jag i sista minuten kastar mig in i sovrummet och pussar John hej då, för att sedan kasta mig ut i hallen, öppna dörren för att sedan smälla igen den med en smäll, ut snabbt genom porten, känna efter om jag glömt jobbnycklarna eller busskortet (som jag egentligen vet att jag lagt ner) och småspringa till bussen. Nu är saken den att när jag väl kommer fram till busshållplatsen så slutar det alltid med att jag får stå minst 3-4 min och vänta på att bussen ska komma. Det är med andra ord en form av falsk stress jag känner på väg till jobbet om morgonen.

Idag är också en sån där eftermiddag där jag känner hur stressen lever rullan inom mig. Jag vaknade vid ett flertal tillfällen i morse av att Snuggles försökte väcka mig genom att riva och bita mig i tårna. Jag gjorde ingen som helst tendens till att låta mig luras av detta simpla trick att få upp mig ur sängen för att få mat, utan jag låg lugnt kvar och snusade. John låg ju också kvar i sängen, så klockan kunde ju inte vara sååååååå mycket. Döm av min förvåning när jag tittar på mobilen och ser att klockan är 14.25. Min första reaktion är en snabb släng av ångest (hur ska jag hinna städa, handla klart resten av julmaten, slå in julklappar + hinna spela bingo uppesittarkväll). Min andra reaktion är en form av försvarsmekanism som säger "äsch, ta det lugnt, sätt dig en stund framför datorn och chilla").

Så, här sitter jag nu och dricker med kaffe med en svag ångestkänsla i magtrakten. Vad göra? Är det här normalt?