Idag gick jag upp i arla morgonstund. Redan 5.30 var jag på benen. Inte för att Fredrik vaknade utan för att klockan ringde (för en gångs skull). 7.30 var vi på väg, Fredrik, John och jag, till bussen för att åka ut till skolan och gå på avslutning i körka. Det var väldigt trevligt att träffa alla föräldrar, elever och kollegor. Det kändes lite konstigt att träffa alla igen, som att det gått jättelång tid. Fick fina blommor och presenter. Fredrik var dagen till ära uppklädd i sjömanskostym :) Annars har dagen sett ganska typisk ut, dvs jag har lallat runt här i lägenheten samt slaggat på soffan några timmar. Vi har precis fikat och sett finalen av talang 2009. Helt rätt kille vann!

Lillprinsen har hållit min make vaken hela natten. Själv har jag sovit i gästrummet o god tro att min käre make hade en riktig drömnatt. Jag var uppe vid tre- och sjutiden och kissade och vid bägge tillfällena sussade alla mina älsklingar. Tydligen hade inte natten varit så harmonisk, utan Fredrik har bara sovit 1,5 h timme i taget och sedan velat ha mer mat. Nu vid 11 är han fortfarande pigg och aktiv. Han vill verkligen inte sova.

Det känns jobbigt när ens partner inte får någon sömn. Precis som jag (har kanske att göra med att vi bägge är oxar), så kan John bli klent tjurig när han fått för lite sömn. Det finns inget värre än en tjurig partner. Därför kan jag bli oerhört stressad när John har nattpassen. Jag vill ju inte att han ska vara tjurig på mig. Det i sin tur gör att jag aldrig riktigt kan koppla av. Turligt nog så kunde jag det i natt eftersom jag trodde att Freddie sov mestadels av natten.

På fredag ska vi ju åka ut till min arbetsplats på skolavslutningen. Jag måste hitta någonting snyggt att ha på mig. Hoppas John hinner få lite sömn innan dess så att det blir en trevlig stund tillsammans i klädaffären. Just nu håller vi på att tvätta nedspydda filtar och kläder. Jag tror det låg typ ett klädesplagg i tvätthögen som var mitt (om man bortser från underkläder och strumpor). Jag hinner inte byta. Dessutom måste jag koka mjölkersättning också... och duscha. Asså det är hektiskt. Man har att göra precis hela tiden om man så önskar. Det är konstigt att det har blivit så. Jag vet inte riktigt vad det beror på.

Nu kommer den härliga klyschan: Det är tufft att vara småbarnsförälder ... hahaha. Det är ju faktiskt det. Stundtals går jag runt här hemma i lägenheten som en levande död med apatisk blick och spya på kläderna. Jag har ännu inte lärt mig att klara av att sova i två-timmars intervaller på nätterna. Eller klara av och klara av... det gör man ju, men det är inte najjs på något sätt och vis.

Tiden bara flyger fram. Det är sällan vi kommer ut ur lägenheten före klockan två på eftermiddagarna. Först har John nattpasset då jag ska försöka sova, men jag vaknar såklart alltid när Fredrik vaknar och kan sedan inte somna om på ett bra tag. När jag går upp vid åtta är det Johns tur att få några timmars sömn.

På söndag börjar John jobba igen så då är det jag som får ta både natt- och dagjouren. Jag är lite skrämd över detta. Jag är trött redan nu. Har fått sprickor i mungiporna som jag tror beror på sömnbrist + att jag har haft ont i huvudet i två dagar nu.

Lille Fredrik bryr sig inte alls om hur päronen mår. Han är en liten pink-o- mat-maskin och vi är hans betjänter. Det är bra Freddie, kör med morsan och farsan bara :) Vi diggar dig!

Shit pommes frites!

I lördags fick jag fruktansvärda värkar här hemma i lägenheten som jag redan berättat för er om. Vi åkte ju upp till Akademiska men blev hemskickade igen eftersom jag inte öppnat mig tillräckligt. På söndagen vid nio-tiden på kvällen gick vattnet här hemma i vardagsrummet. Tack och lov klarade vi soffan! :D Vi ringde till förlossningen som sa åt oss att komma dit. Så det var bara att ringa taxi återigen och åka upp. Jag var mest rädd för att bli hemskickad igen.

På förlossningen blev jag kopplad till en apparat för att kolla så att Fredrik hade det bra i magen. En barnmorska satte nålar i huvudet på mig (akupunktur) för att hjälpa mig med värkarna. Efter ett tag fick vi följa med barnmorskan till förlossningsrummet. Då mådde jag riktigt dåligt psykiskt eftersom jag var så rädd för vad som komma skulle.

I förlossningsrummet blev jag presenterad för lustgasen. Jag tyckte dock inte att den hjälpte så mycket som jag velat. Barnmorskan kom med jämna mellanrum och kontrollerade hur mycket jag öppnat mig. Efter ett tag sa hon att det var dags att sätta epidural på mig. Värkarna gjorde så jäkla ont och jag hade hamnat i en ond värkcirkel och slutat att öppna mig. Jag kräktes en hel del. Jag tyckte inte att profylaxkursen som jag gått tillsammans med John hjälpte mig ett dugg om jag ska vara ärlig.

Det tog ett tag innan narkosläkaren kom in i rummet för att lägga epiduralen. Precis när han ska till att spruta in vätskan i ryggen på mig så får han ett akutlarm och måste gå därifrån. Jag får alltså ingen epidural och får ligga i värsta plågorna. Tack och lov återkom han efter någon timme.

Epiduralen gjorde underverk vill jag lova. Så här kaxig ser jag ut när den börjat ge verkan. Kaxigheten blev inte långvarig. Efter ett tag satte nämligen krystvärkarna igång. Först var jag själv med John i förlossningsrummet och visste inte om jag fick trycka på under värkarna eller inte. Krystvärken känns som ett jättetryck och man bara måste pressa på. Jag fick därför panik och tryckte på larmknappen, men det kändes som en evighet innan personalen kom. Det kom tre barnmorskor som hjälpte mig. De var helt underbara och jag kände ett så stort förtroende för dem att jag kunde "slappna av" helt i deras vård. Jag skrek som en stungen gris därinne under krystvärkarna och var såklart tvungen att be dem om ursäkt för att jag gjorde dem döva på kuppen :D

Det roliga var att innan förlossningen hade jag oroat mig en del över att jag skulle spricka och bajsa på mig. Väl under själva förlossningen var all denna oro som bortblåst. Jag struntade fullkomligt i alla sådana där små petitesser. Nu var allt som gällde att klämma ut den lilla krabaten.

Jag klämde på och klämde på och tänkte till slut ge upp. Jag var totalt slut och huvudet åkte in och ut hela tiden. Jag var beredd att ge upp och tänkte flera gånger "sugklocka". Jag försökte ändå klämma på utav kung och fosterland och "plopp" sa det så gled lilla Freddie ut och började skrika. Han fick komma upp till mitt bröst direkt.

Känslan efteråt var helt fantastisk. Jag kände mig som en drottning. En undersköterska kom in med kaffe och smörgåsar åt oss. Fredrik vägde 3950 gram och var 52 cm lång.

Här är den stolta fadern och min nyfödde prins. Den tredje älsklingen och familjemedlemmen (Snuggles) fick tyvärr inte närvara utan var väl omhändertagen hemma hos "mormor" och "morfar". Efter förlossningen fick vi komma upp till BB-avdelningen. Vi stannade dock bara kvar där ett dygn. Vi kunde inte riktigt komma till ro utan ville hem till oss.

Nu mår jag relativt bra. Jag börjar att återhämta krafterna igen. Dagen efter var jag helt mörbultad i hela kroppen. Sjukvårdspersonalen sa att en förlossning går att jämföra med att springa ett marathonlopp, och det kan jag verkligen tänka mig. Fanns inte en muskel som jag inte hade ont i. Det har även varit lite svårt att sitta ner. Jag kan tänka mig hur det känns att få ett stolsben uppkört i ... ja... ni kan tänka er själva. Idag är det dock bättre.

Nu ligger prinsen och sover. Såhär söt är han då:

Välkommen vår älskade prins

Nu är han här - vår prins!

25 maj klockan 9.35 såg Fredrik "Freddie" Bergman dagens ljus för första gången.

Vi är så lyckliga.

Mardrömsnatten

Strax efter tolv fick jag en värk utan dess like. Den gjorde så ont att jag inte kunde röra mig. Spydde som en gris av smärta gjorde jag. Kraftig mensvärk med ischiaskänsla gånger 1000!
Vi trodde såklart att det var på gång och åkte upp till förlossningen. Kändes jätteskumt att åka taxi genom stan och se alla festprissar. Här går massa fulla människor runt på stan och vi sitter i en taxi på väg till förlossningen. Snacka om kontraster. På förlossningen tog de hjärtljud på bebisen som såg bra ut. Vi fick även reda på att jag öppnat mig 1-1,5 cm men att det inte var någon idé för oss att stanna kvar. "Åk hem med er och försök vila".

Vid 3.30 var vi återigen hemma. Nu börjar några mardrömslika timmar här i lägenheten. Jag hade så ont att jag bokstavligen kröp fram över golvet. Jag kunde inte ligga ner av smärta och jag kunde inte stå upp av smärta, så jag fick krypa in i badrummet och lägga mig huvudstupa över toaletten. Sedan har jag kräkts, kräkts och kräkts av smärta.

Slutligen tog jag mig ett varmt bad och hoppades att ingen av grannarna skulle ringa till störningsjouren. Först kändes det så himla nice i badkaret och jag trodde att jag funnit min grej för att slippa känna smärta. Tji fick jag när jag fick en så kraftig värk att det bara var att kravla sig upp ur badkaret och lägga sig över toaletten igen.

Vid femtiden gick jag och la mig och försökte slappna av. Värkarna började av någon anledning att avta och jag lyckades faktiskt somna. Nu sitter jag här pigg och alert och har inte en tillstymmelse till värk. John har dock fått ringa till arbetet och säga att han inte kommer idag. För nu vet jag hur fort det kan gå.

Äsch...

Jag är så less.
Har inte ens haft den minsta lilla småvärk idag.
Nu bakar jag rabarberpaj.