Nu kommer den härliga klyschan: Det är tufft att vara småbarnsförälder ... hahaha. Det är ju faktiskt det. Stundtals går jag runt här hemma i lägenheten som en levande död med apatisk blick och spya på kläderna. Jag har ännu inte lärt mig att klara av att sova i två-timmars intervaller på nätterna. Eller klara av och klara av... det gör man ju, men det är inte najjs på något sätt och vis.

Tiden bara flyger fram. Det är sällan vi kommer ut ur lägenheten före klockan två på eftermiddagarna. Först har John nattpasset då jag ska försöka sova, men jag vaknar såklart alltid när Fredrik vaknar och kan sedan inte somna om på ett bra tag. När jag går upp vid åtta är det Johns tur att få några timmars sömn.

På söndag börjar John jobba igen så då är det jag som får ta både natt- och dagjouren. Jag är lite skrämd över detta. Jag är trött redan nu. Har fått sprickor i mungiporna som jag tror beror på sömnbrist + att jag har haft ont i huvudet i två dagar nu.

Lille Fredrik bryr sig inte alls om hur päronen mår. Han är en liten pink-o- mat-maskin och vi är hans betjänter. Det är bra Freddie, kör med morsan och farsan bara :) Vi diggar dig!

Shit pommes frites!

I lördags fick jag fruktansvärda värkar här hemma i lägenheten som jag redan berättat för er om. Vi åkte ju upp till Akademiska men blev hemskickade igen eftersom jag inte öppnat mig tillräckligt. På söndagen vid nio-tiden på kvällen gick vattnet här hemma i vardagsrummet. Tack och lov klarade vi soffan! :D Vi ringde till förlossningen som sa åt oss att komma dit. Så det var bara att ringa taxi återigen och åka upp. Jag var mest rädd för att bli hemskickad igen.

På förlossningen blev jag kopplad till en apparat för att kolla så att Fredrik hade det bra i magen. En barnmorska satte nålar i huvudet på mig (akupunktur) för att hjälpa mig med värkarna. Efter ett tag fick vi följa med barnmorskan till förlossningsrummet. Då mådde jag riktigt dåligt psykiskt eftersom jag var så rädd för vad som komma skulle.

I förlossningsrummet blev jag presenterad för lustgasen. Jag tyckte dock inte att den hjälpte så mycket som jag velat. Barnmorskan kom med jämna mellanrum och kontrollerade hur mycket jag öppnat mig. Efter ett tag sa hon att det var dags att sätta epidural på mig. Värkarna gjorde så jäkla ont och jag hade hamnat i en ond värkcirkel och slutat att öppna mig. Jag kräktes en hel del. Jag tyckte inte att profylaxkursen som jag gått tillsammans med John hjälpte mig ett dugg om jag ska vara ärlig.

Det tog ett tag innan narkosläkaren kom in i rummet för att lägga epiduralen. Precis när han ska till att spruta in vätskan i ryggen på mig så får han ett akutlarm och måste gå därifrån. Jag får alltså ingen epidural och får ligga i värsta plågorna. Tack och lov återkom han efter någon timme.

Epiduralen gjorde underverk vill jag lova. Så här kaxig ser jag ut när den börjat ge verkan. Kaxigheten blev inte långvarig. Efter ett tag satte nämligen krystvärkarna igång. Först var jag själv med John i förlossningsrummet och visste inte om jag fick trycka på under värkarna eller inte. Krystvärken känns som ett jättetryck och man bara måste pressa på. Jag fick därför panik och tryckte på larmknappen, men det kändes som en evighet innan personalen kom. Det kom tre barnmorskor som hjälpte mig. De var helt underbara och jag kände ett så stort förtroende för dem att jag kunde "slappna av" helt i deras vård. Jag skrek som en stungen gris därinne under krystvärkarna och var såklart tvungen att be dem om ursäkt för att jag gjorde dem döva på kuppen :D

Det roliga var att innan förlossningen hade jag oroat mig en del över att jag skulle spricka och bajsa på mig. Väl under själva förlossningen var all denna oro som bortblåst. Jag struntade fullkomligt i alla sådana där små petitesser. Nu var allt som gällde att klämma ut den lilla krabaten.

Jag klämde på och klämde på och tänkte till slut ge upp. Jag var totalt slut och huvudet åkte in och ut hela tiden. Jag var beredd att ge upp och tänkte flera gånger "sugklocka". Jag försökte ändå klämma på utav kung och fosterland och "plopp" sa det så gled lilla Freddie ut och började skrika. Han fick komma upp till mitt bröst direkt.

Känslan efteråt var helt fantastisk. Jag kände mig som en drottning. En undersköterska kom in med kaffe och smörgåsar åt oss. Fredrik vägde 3950 gram och var 52 cm lång.

Här är den stolta fadern och min nyfödde prins. Den tredje älsklingen och familjemedlemmen (Snuggles) fick tyvärr inte närvara utan var väl omhändertagen hemma hos "mormor" och "morfar". Efter förlossningen fick vi komma upp till BB-avdelningen. Vi stannade dock bara kvar där ett dygn. Vi kunde inte riktigt komma till ro utan ville hem till oss.

Nu mår jag relativt bra. Jag börjar att återhämta krafterna igen. Dagen efter var jag helt mörbultad i hela kroppen. Sjukvårdspersonalen sa att en förlossning går att jämföra med att springa ett marathonlopp, och det kan jag verkligen tänka mig. Fanns inte en muskel som jag inte hade ont i. Det har även varit lite svårt att sitta ner. Jag kan tänka mig hur det känns att få ett stolsben uppkört i ... ja... ni kan tänka er själva. Idag är det dock bättre.

Nu ligger prinsen och sover. Såhär söt är han då:

Välkommen vår älskade prins

Nu är han här - vår prins!

25 maj klockan 9.35 såg Fredrik "Freddie" Bergman dagens ljus för första gången.

Vi är så lyckliga.

Mardrömsnatten

Strax efter tolv fick jag en värk utan dess like. Den gjorde så ont att jag inte kunde röra mig. Spydde som en gris av smärta gjorde jag. Kraftig mensvärk med ischiaskänsla gånger 1000!
Vi trodde såklart att det var på gång och åkte upp till förlossningen. Kändes jätteskumt att åka taxi genom stan och se alla festprissar. Här går massa fulla människor runt på stan och vi sitter i en taxi på väg till förlossningen. Snacka om kontraster. På förlossningen tog de hjärtljud på bebisen som såg bra ut. Vi fick även reda på att jag öppnat mig 1-1,5 cm men att det inte var någon idé för oss att stanna kvar. "Åk hem med er och försök vila".

Vid 3.30 var vi återigen hemma. Nu börjar några mardrömslika timmar här i lägenheten. Jag hade så ont att jag bokstavligen kröp fram över golvet. Jag kunde inte ligga ner av smärta och jag kunde inte stå upp av smärta, så jag fick krypa in i badrummet och lägga mig huvudstupa över toaletten. Sedan har jag kräkts, kräkts och kräkts av smärta.

Slutligen tog jag mig ett varmt bad och hoppades att ingen av grannarna skulle ringa till störningsjouren. Först kändes det så himla nice i badkaret och jag trodde att jag funnit min grej för att slippa känna smärta. Tji fick jag när jag fick en så kraftig värk att det bara var att kravla sig upp ur badkaret och lägga sig över toaletten igen.

Vid femtiden gick jag och la mig och försökte slappna av. Värkarna började av någon anledning att avta och jag lyckades faktiskt somna. Nu sitter jag här pigg och alert och har inte en tillstymmelse till värk. John har dock fått ringa till arbetet och säga att han inte kommer idag. För nu vet jag hur fort det kan gå.

Äsch...

Jag är så less.
Har inte ens haft den minsta lilla småvärk idag.
Nu bakar jag rabarberpaj.

Samma som tidigare

Det vill säga, jag småblöder litegranna och har värkar när jag går till sängs. Tar mina två alvedon och vaknar upp pigg och utvilad. Snart ska jag iväg till barnmorskan för att kolla blodtrycket. Ha en bra dag alla!

På bebisfronten intet nytt

Trodde ngt var på g i går kväll. Hade känningar i rygg och ljumskar. Somnade dock gott efter ett tag och vaknade nyss pigg och utvilad. Jag vill att någonting mer ska hända nu. Hoppas jag slipper gå runt såhär i över två veckors tid. Det är grymt påfrestande för psyket. Haha, John stackarn är ju helnipprig. Han kom hem en halvtimme tidigare ifrån jobbet igår. Sedan sprang han runt här under kvällen som en yr höna. Sötnosen somnade som tur var utmattad vid tolv, medan jag fick fortsätta ligga vaken med värkar.

Snart ska jag ner på stan och möta upp John utanför hans jobb. Vi ska ta en fika med Johns kusin. Höres!