En helt vanlig lördag

Idag är jag ensam hemma. John arbetar. Har försökt vara lite produktiv, bland annat genom att dammsuga lägenheten. Bytte gardiner gjorde jag också, i datorrummet. Tänkte till och med tvätta fönstren. Jag hann med insidan, men när jag öppnade upp fönstret kröp världens äckligaste spindel fram så jag vågade tyvärr inte fortsätta utan stängde fönstret fort som attan igen. Ett tag tänkte jag dränka krabaten, men djurvän som man är väntar jag hellre tills John kommer hem och kan putta bort den lille stackaren.

Är lite orolig. Snuggles går och kissar hela tiden på lådan. Vi tror att han fått urinsten. På måndag ska vi ringa till veterinären och beställa tid. Vill inte tänka på vad kalaset kommer att kosta. Han verkar inte ha ont iallafall. Vi har gett honom torrfoder och både min mamma och Johns pappa har varnat oss för det (pga att det kan ge urinsten). Enligt djurexperter är det dock en skröna som inte stämmer. Nu börjar man ju undra! Tills vidare ger vi honom bara burkmat.

Nästa vecka ska jag åka på kurs med en kollega. Vi blir borta från tisdag till fredag. Det ska bli trevligt (hoppas jag). Karin (kollegan) har inhandlat lite lådvin och snacks att mysa med. Tydligen ska kursen vara otroligt intensiv (iaf enligt vad andra kollegor som gått kursen säger).
Jag önskar vikarien som ska ta min klass lycka till. Tjejen som först skulle ta vicket ballade ur. Vikarien kommer från en vikariepool så jag vet inte vem han är. Enligt omdömet ska han vara rättvis, sträng och humoristisk och det låter ju bra.

ilska

Jag har haft en jävligt pissig dag på jobbet kan jag säga. För närvarande sitter jag med ett tryck över bröstet, stämbandsirritation samt är fly förbannad. Kommer innanför dörren och visst fan spelar fanskapet på övervåningen på sin äckliga bajsklarinett. Det värsta är att snubben inte ens kan spela, han bara drar rena register upp och ner. Han blir inte bättre. Han spelar illa. Han hittar liksom en påhittad slinga som han tror låter bra, så kör han på den om och om igen. Lägg ner! Gaah, vad gör man åt ungar som inte lyssnar? Jag blir tokig! Nu ska jag försöka googla fram en bild på ngn som slår sönder en klarinett i flisor... brb

Jag hittade en bild, tyvärr visar bilden inte till fullo vad jag känner att göra med den. Iaf, jag har varit inne hos rektorn så imorgon ska han och jag försöka skrämma de små liven till tystnad. Han var iofs inne förra veckan och talade om det här med sena ankomster, att om de inte skärpte till sig skulle det bli mindre roligt för dem, idag var mer än halva klassen föresenad till lektion. Hahah, jag börjar tappa förståendet. Gaaaah, jag lever på hoppet!

Ska det vara såhär?

Kom hem vid fyra. Åt upp morgondagens lunchlåda i kylskåpet pga lättja att göra iordning ny kvällsmat. Åt min middag under tystnad framför tv-apparaten. Gick ut i köket och diskade matlådan (orkade inte ens lägga upp maten på en tallrik). Gick in till vardagsrummet igen, drog en filt över mig och somnade på soffan. Vaknade till efter nån halvtimme och tittade med ett halvt öga på Judys domstol på tv4 + , orkade dock inte hålla det halva ögat vaket utan somnade åter om. Vaknade sedan av att telefonen ringde vid halvåtta. Det var John. Gick och mötte John på hans väg hem ifrån jobbet.

Nu sitter jag här. Klockan är strax efter åtta. Jag har satt på ris ute på spisen till morgondagens lunchlåda. När detta är klart är det dags att tvätta av sig sminket och gå och lägga sig. Är detta liv drägligt?

Första veckan avklarad!

Det har gått bra tycker jag. Vi har ju inte gått efter schemat, så några egentliga lektioner har vi inte haft. Vi har gjort mycket roliga aktiviteter tillsammans. Spelat brännboll, spelat fotboll, varit och badat, gått tipspromenad, bakat paj. Det känns fortfarande roligt att gå till jobbet och jag har stora förhoppningar om ett bra läsår. Det som är negativt är väl att klassen har ganska många högljudda barn som har svårt att invänta sin tur genom att räcka upp handen. Annars har det väl varit ganska lugnt. Det har mest varit en massa tjat om att ta ut tuggummit ur munnen och att alla ska sitta på sina platser. Nu på måndag drar vi igång på "riktigt".

Jahapp

Ok, då struntar vi väl i frågestuden då. Tydligen var det bara Mickan som var intresserad av mig och mitt liv.

Sitter här med ett tryck över bröstet. Det gör ont kring hjärtat och är stundtals svårt att andas. Jajamensan, det är naturligtvis skolångesten vi pratar om. Det finns där och molar och blir inte bättre av att jag tycker att "nu borde man ju kunna det här, två år i bagaget... så vad är problemet. Skärpning! Nu ser du till att få pli på klassen". Blä!

En del av oron beror nog mycket på att ansvarsbiten hoppat ett snäpp ännu högre upp. Hon jag delat klasslärarskapet med de senaste två åren har nämligen gått på mammaledighet. Som ny kollega har jag fått en ung tjej som är världsgo. Det är hennes andra termin som lärare. Jag tror hon är jättebra, men det blir ju ändå ett tyngre lass för mig att dra. Det är ju inte direkt så att ansvarsbiten för klassen delas 50/50.

Jag har ju dessutom klassen som på skolan anses vara den mest problematiska. Stup i kvarten kommer mina kollegor och frågar mig hur det går, hur mår du, är dom jobbiga osv. "Kom upp till mig och titta, så kan du få se hur lugna elever kan vara" får jag ofta höra. Ska man skratta eller gråta? Det vill jag väl knappast se när min verklighet ser annorlunda ut.

Samtidigt tycker jag att jag har en så rolig klass. Vi skrattar och skämtar dagligen. Det finns mycket humor och massa härliga personligheter. Det är mycket kärlek och det är mycket mys.

Så man får väl ta det onda med det goda som det så fint heter.

Frågestund

Precis som alla sånna där kändisbloggare tänkte jag nu ha min alldeles egna frågelåda, trots ett ytterst ospännande liv. Du är välkommen att ställa dina frågor till mig, så ska jag besvara dem så fort jag kan.

Jag ser fram emot just din fråga!

Första dagen på jobbet efter sommarlovet.

Jag vaknade i tid och gick till bussen i tid, för att komma till jobbet... försent.

Bussen var försenad, fick ångest, ringde min kollega, förklarade situationen. Jag tyckte inte att han verkade tillräckligt förstående och engagerad i min problematik. Fick därför ännu mera panik och ringde en annan kollega och skrek hysteriskt "jag koooooooooooommer så fort jag kan". Var tvungen att skrika för att överrösta alla bilar runtomkring mig. Bussen kom efter 20 min. Två andra kollegor satt på bussen. Vi snackade skit om UL:s dåliga förmåga att hålla tidtabellen hela resan.

Kom till jobbet 10 min försent och var frustrerad över att inte få något morgonkaffe. Kommer in till matsalen där vi ska samlas och där bjuder rektorerna på smörgås och... kaffe. De har dessutom inte påbörjat mötet utan väntar tålmodigt in oss. Ibland känns det verkligen som att universums krafter är med en.

Dagen har varit mycket bra. Det är så skönt att vara bekant med arbetsmiljön och känna alla schyssta grabbar och tjejer därute. Det som är extra skönt är att få en hel vecka till förberedelser innan huliganerna kommer. Jag hinner faktiskt greppa vad det är vi snackar om i arbetslaget. Saker och ting faller nästan direkt på plats i min hjärna. Allt snurrar liksom inte runt, runt, runt som det gjorde när jag var ny. I just love it!

Jag tror det här kommer att bli ett jättebra läsår! Det bästa någonsin!