Frågestund

Precis som alla sånna där kändisbloggare tänkte jag nu ha min alldeles egna frågelåda, trots ett ytterst ospännande liv. Du är välkommen att ställa dina frågor till mig, så ska jag besvara dem så fort jag kan.

Jag ser fram emot just din fråga!

Första dagen på jobbet efter sommarlovet.

Jag vaknade i tid och gick till bussen i tid, för att komma till jobbet... försent.

Bussen var försenad, fick ångest, ringde min kollega, förklarade situationen. Jag tyckte inte att han verkade tillräckligt förstående och engagerad i min problematik. Fick därför ännu mera panik och ringde en annan kollega och skrek hysteriskt "jag koooooooooooommer så fort jag kan". Var tvungen att skrika för att överrösta alla bilar runtomkring mig. Bussen kom efter 20 min. Två andra kollegor satt på bussen. Vi snackade skit om UL:s dåliga förmåga att hålla tidtabellen hela resan.

Kom till jobbet 10 min försent och var frustrerad över att inte få något morgonkaffe. Kommer in till matsalen där vi ska samlas och där bjuder rektorerna på smörgås och... kaffe. De har dessutom inte påbörjat mötet utan väntar tålmodigt in oss. Ibland känns det verkligen som att universums krafter är med en.

Dagen har varit mycket bra. Det är så skönt att vara bekant med arbetsmiljön och känna alla schyssta grabbar och tjejer därute. Det som är extra skönt är att få en hel vecka till förberedelser innan huliganerna kommer. Jag hinner faktiskt greppa vad det är vi snackar om i arbetslaget. Saker och ting faller nästan direkt på plats i min hjärna. Allt snurrar liksom inte runt, runt, runt som det gjorde när jag var ny. I just love it!

Jag tror det här kommer att bli ett jättebra läsår! Det bästa någonsin!

Inte utan min lärarpärm

Jag har just avslutit min första rond i lärarpärmsdomino genom lägenheten. Det var kul. Nu är jag svettig. Det är nog bra att jag börjar jobba igen på måndag. Jag misstänker att jag har lite för mycket fritid just nu.

ps! Mickan - du är utmanad!

Yihaaaaaaaa!

Jag har nyss fixat Skype. Så alla som vill snacka med mig (och har hörlurar+ mikrofon) kan adda Leijonskalle till sina samtalslistor. Om du inte redan har Skype gå in på www.skype.com. Det var skitenkelt att installera. Ser fram emot just ditt samtal. Pöss!

Har du fått någon Bonus idag?

På väg hem ifrån stan ser jag en försäljare ifrån Citibank som tittar åt mitt håll. Han är i 25-års åldern och ser bra ut, på ett nästan lite brat-aktigt sätt. Jag märker att han försöker få kontakt med John och mig genom att säga "hej hej" ganska så högt. Jag glor ner i marken och låtsas inte höra. Killen ger sig dock inte och till slut möter jag hans blick av ren medömkan.

Försäljaren: "Har ni fått bonus idag?"
John: Vi är inte intresserade!
Vi går vidare en bit och hör försäljaren skrika åt oss irriterat "Jag bad inte om ditt intresse, jag frågade om du fått någon bonus idag!"

Snacka om kaxig attityd. Han hade nog fått ganska många "inte intresserad-kommentarer" den dagen.

Men faktum kvarstår, försäljarna från Citibank är verkligen enerverande.
När vi kom hem ifrån Bulgarien så stod dem precis utanför passkontrollen på Arlanda och hojtade klämkäckt"God morgon Sverige!" till alla trötta resenärer som kom förbi (vadå go'morgon Sverige???). Sedan började en av tjejerna snacka om bonus och shit.
Jag sa som det var, att jag var trött och inte sovit på nästan 24 h och verkligen inte orkade lyssna. "Men du kan vinna en resa" var det sista jag hörde bruttan ropa efter mig när jag åkte nedför rulltrappan. En resa! Det var typ det sista jag var intresserad just då.

100 kronor på Ofvandahls

Idag när jag var på väg in till stan hittade jag en hundralapp på marken. Jag plockade upp sedeln och la den i egen ficka. Det kändes lite dumt och jag kände mig väldigt skyldig, nästan som en tjuv. Men det fanns ingen annan i närheten och sedeln saknade namn och adress, så vad göra? För hundralappen gick John och jag in till stan och fikade på Ofvandahls.

Varför betala dyra pengar för att gå på en nedpinkad toalett när man kan besöka alla dessa lyxhotell utmed stranden!

Nu är jag hemma igen. Jag har varit borta i Bulgarien med John i två veckor. Jag ville dock inte skriva ut någonting om det i bloggen utifall någon potentiell inbrottstjuv skulle gå in på bloggen, läsa det, spåra min ip-adress och sedan bryta sig in i lägenheten och stjäla allt vårt guld och hela vår förmögenhet i madrassen. Det har varit två underbara veckor.

Vi åkte ospecificerat så vi hade ingen aning om vart vi skulle hamna. Vi kom till ett mysigt hotell alldeles i utkanten av Sunny Beach. Hotellfrukosten ingick inte i priset, utan man betalade veckovis. Frullen kostade 7 leva om dagen (= 35kr). Trötta som vi var efter resan betalade vi frukosten för hela första veckan utan att tveka (vi insåg efteråt att vi givetvis skulle ha väntat och kollat upp vad det var för frukost först).

Asså, det var verkligen, verkligen ingen höjdare kan jag säga. Det var typ ett bord med en massa severingsfat, men på samtliga fat låg samma saker, det vill säga slicade gurk- och tomatskivor, fettdrypande korvbitar, feta gula ostbitar + lite annat oaptitligt. Under en veckas tid åt jag vitt bröd med vattningt kaffe för 35 kr! Andra veckan beslutade vi oss för att äta på hotellrummet istället och köpte med oss yoghurt och bröd hem, mycket bättre.

Vi besökte även lyxhotellet längs med strandpromenaden och åt frukostbuffé där två gånger. För 75kr fick vi värsta lyxmaten och satt sedan och lattjade i den magnifika lobbyn där städerskorna gick och letade efter obefintliga dammkorn. Efter en stund när det började "trycka på" slank man bara diskret ner till toaletterna där det doftadehallon och städerskorna satt i givakt för att piffa upp interiören. Efteråt tvättade man sina händer i ljuvligt doftande skum i en härlig tvättsal av marmor med speglar av guldimitation. Allt medan de ljuvligaste toner av okänd kompositör spelade ut i hela rummet.

Jag var lite irriterad på mig själv över att jag inte tog med mig ett anteckningsblock och penna för att betygsätta standarden på hotelltoaletterna. I början var jag lite blyg och rädd för att hotellpersonalen skulle genomskåda mig. Jag hade därför en reservplan. Jag hade tänkt ut att om någon frågar vad jag gör därinne så svarar jag att jag planerar att bo där och är här på besök för att undersöka standarden på hotellet. (Vid denna tidpunkt trodde jag fortfarande att någon skulle genomskåda mig (ha-ha...hon är inte rik..hon är bara fejk). Efter ett tag insåg jag att många som bor lite lyxigare är vanligt folk, typ rika norrmän o sånt).

Iallafall, om en potentiell kund vill undersöka service och standard går det ju bara inte att be personen lämna hotellet. Eller? Efter ett tag insåg jag att ingen på ett femstjärningt hotell skulle kunna med att fråga en av sina potentiella gäster om de verkligen hör hemma där eller inte. Då släppte nervositeten och efter ett tag började även John slinka in på det ena och andra stället vid behov.

Det jag har insett är att hotellstjärnorna inte alltid står för det man tror, dvs interiör och fräschör. Så tänk på att kolla upp noga vad ni hamnar på för hotell om ni vill bo lite finare, fem stjärnor behöver inte alltid betyda att hotellet är fint och fräscht. Jag inser att det här inlägget blir alldeles för jobbigt att läsa om jag skriver längre än såhär, så det är bäst jag avrundar nu.

ps! Trots att maten många gånger inte var något vidare lyckades jag gå upp 5 kilo och John hela 8kg, bra jobbat!

Uppsala som vi lämnade det

Här är jag och Svarta havet



Här är John på lyxhotell. Mycket god frulle på detta plejs!

Det är inte lätt att läsa inhemska vägskyltar alla gånger

På stranden kunde man sitta och ta sig en svalkande drink

Utsikt ifrån vår hotellbalkong. Här kan vi snacka om havsutsikt!