Inte utan min lärarpärm

Jag har just avslutit min första rond i lärarpärmsdomino genom lägenheten. Det var kul. Nu är jag svettig. Det är nog bra att jag börjar jobba igen på måndag. Jag misstänker att jag har lite för mycket fritid just nu.

ps! Mickan - du är utmanad!

Yihaaaaaaaa!

Jag har nyss fixat Skype. Så alla som vill snacka med mig (och har hörlurar+ mikrofon) kan adda Leijonskalle till sina samtalslistor. Om du inte redan har Skype gå in på www.skype.com. Det var skitenkelt att installera. Ser fram emot just ditt samtal. Pöss!

Har du fått någon Bonus idag?

På väg hem ifrån stan ser jag en försäljare ifrån Citibank som tittar åt mitt håll. Han är i 25-års åldern och ser bra ut, på ett nästan lite brat-aktigt sätt. Jag märker att han försöker få kontakt med John och mig genom att säga "hej hej" ganska så högt. Jag glor ner i marken och låtsas inte höra. Killen ger sig dock inte och till slut möter jag hans blick av ren medömkan.

Försäljaren: "Har ni fått bonus idag?"
John: Vi är inte intresserade!
Vi går vidare en bit och hör försäljaren skrika åt oss irriterat "Jag bad inte om ditt intresse, jag frågade om du fått någon bonus idag!"

Snacka om kaxig attityd. Han hade nog fått ganska många "inte intresserad-kommentarer" den dagen.

Men faktum kvarstår, försäljarna från Citibank är verkligen enerverande.
När vi kom hem ifrån Bulgarien så stod dem precis utanför passkontrollen på Arlanda och hojtade klämkäckt"God morgon Sverige!" till alla trötta resenärer som kom förbi (vadå go'morgon Sverige???). Sedan började en av tjejerna snacka om bonus och shit.
Jag sa som det var, att jag var trött och inte sovit på nästan 24 h och verkligen inte orkade lyssna. "Men du kan vinna en resa" var det sista jag hörde bruttan ropa efter mig när jag åkte nedför rulltrappan. En resa! Det var typ det sista jag var intresserad just då.

100 kronor på Ofvandahls

Idag när jag var på väg in till stan hittade jag en hundralapp på marken. Jag plockade upp sedeln och la den i egen ficka. Det kändes lite dumt och jag kände mig väldigt skyldig, nästan som en tjuv. Men det fanns ingen annan i närheten och sedeln saknade namn och adress, så vad göra? För hundralappen gick John och jag in till stan och fikade på Ofvandahls.

Varför betala dyra pengar för att gå på en nedpinkad toalett när man kan besöka alla dessa lyxhotell utmed stranden!

Nu är jag hemma igen. Jag har varit borta i Bulgarien med John i två veckor. Jag ville dock inte skriva ut någonting om det i bloggen utifall någon potentiell inbrottstjuv skulle gå in på bloggen, läsa det, spåra min ip-adress och sedan bryta sig in i lägenheten och stjäla allt vårt guld och hela vår förmögenhet i madrassen. Det har varit två underbara veckor.

Vi åkte ospecificerat så vi hade ingen aning om vart vi skulle hamna. Vi kom till ett mysigt hotell alldeles i utkanten av Sunny Beach. Hotellfrukosten ingick inte i priset, utan man betalade veckovis. Frullen kostade 7 leva om dagen (= 35kr). Trötta som vi var efter resan betalade vi frukosten för hela första veckan utan att tveka (vi insåg efteråt att vi givetvis skulle ha väntat och kollat upp vad det var för frukost först).

Asså, det var verkligen, verkligen ingen höjdare kan jag säga. Det var typ ett bord med en massa severingsfat, men på samtliga fat låg samma saker, det vill säga slicade gurk- och tomatskivor, fettdrypande korvbitar, feta gula ostbitar + lite annat oaptitligt. Under en veckas tid åt jag vitt bröd med vattningt kaffe för 35 kr! Andra veckan beslutade vi oss för att äta på hotellrummet istället och köpte med oss yoghurt och bröd hem, mycket bättre.

Vi besökte även lyxhotellet längs med strandpromenaden och åt frukostbuffé där två gånger. För 75kr fick vi värsta lyxmaten och satt sedan och lattjade i den magnifika lobbyn där städerskorna gick och letade efter obefintliga dammkorn. Efter en stund när det började "trycka på" slank man bara diskret ner till toaletterna där det doftadehallon och städerskorna satt i givakt för att piffa upp interiören. Efteråt tvättade man sina händer i ljuvligt doftande skum i en härlig tvättsal av marmor med speglar av guldimitation. Allt medan de ljuvligaste toner av okänd kompositör spelade ut i hela rummet.

Jag var lite irriterad på mig själv över att jag inte tog med mig ett anteckningsblock och penna för att betygsätta standarden på hotelltoaletterna. I början var jag lite blyg och rädd för att hotellpersonalen skulle genomskåda mig. Jag hade därför en reservplan. Jag hade tänkt ut att om någon frågar vad jag gör därinne så svarar jag att jag planerar att bo där och är här på besök för att undersöka standarden på hotellet. (Vid denna tidpunkt trodde jag fortfarande att någon skulle genomskåda mig (ha-ha...hon är inte rik..hon är bara fejk). Efter ett tag insåg jag att många som bor lite lyxigare är vanligt folk, typ rika norrmän o sånt).

Iallafall, om en potentiell kund vill undersöka service och standard går det ju bara inte att be personen lämna hotellet. Eller? Efter ett tag insåg jag att ingen på ett femstjärningt hotell skulle kunna med att fråga en av sina potentiella gäster om de verkligen hör hemma där eller inte. Då släppte nervositeten och efter ett tag började även John slinka in på det ena och andra stället vid behov.

Det jag har insett är att hotellstjärnorna inte alltid står för det man tror, dvs interiör och fräschör. Så tänk på att kolla upp noga vad ni hamnar på för hotell om ni vill bo lite finare, fem stjärnor behöver inte alltid betyda att hotellet är fint och fräscht. Jag inser att det här inlägget blir alldeles för jobbigt att läsa om jag skriver längre än såhär, så det är bäst jag avrundar nu.

ps! Trots att maten många gånger inte var något vidare lyckades jag gå upp 5 kilo och John hela 8kg, bra jobbat!

Uppsala som vi lämnade det

Här är jag och Svarta havet



Här är John på lyxhotell. Mycket god frulle på detta plejs!

Det är inte lätt att läsa inhemska vägskyltar alla gånger

På stranden kunde man sitta och ta sig en svalkande drink

Utsikt ifrån vår hotellbalkong. Här kan vi snacka om havsutsikt!

Jag noterar

Hej!
Jag har lagt märke till ett fenomen, eller snarare en slags modetrend, som råder här i Uppsala. Jag vågar nästan vara så fräck att jag påstår att i 80% av fallen har alla äldre män (60 år och uppåt) en beige jacka på sig (alternativt vit åt det lite mer gråa hållet). Det ska vara en speciell jackmodell som jag inte vet namnet på (se fotot här nedanför, denna modell är dock lite för hipp, men jag hittade ingen modell som var exakt som den jag menar när jag googlade på "gubbjacka" och "farfar", jag hoppas ni förstår på ett ungefär vad jag menar).

Och så över till oss kvinnfolk...

Äldre kvinnor (45 och uppåt) kommer inte heller undan ifrån att falla för någon slags masshysteri kring ett och samma plagg; nämligen .... taadaa... capribyxan. Närmare bestämt, capribyxan med dragsko nedtill. Det slår nästan aldrig fel!

Varför blir det såhär? Är det en modefluga bland äldre specifikt här i Uppsala? Finns den på andra orter runtom i Sverige. Dela med dig. Jag vill veta!

Uääää!

Jag mår illa och känner mig uppblåst och gasig som en ballong.

Ni förstår, idag var vi och fikade nere på stan och jag tog in en smoothie. Jag har länge varit sugen på att köpa mig en mixer så att jag kan göra egna smoothies hemma. Idag skred jag till verket och köpte mig en på Claes Ohlsson (eller rättare sagt, John betalade).
Nu bubblar det i magen på mig och jag mår som sagt lite illa.


Jag känner mig slö och energilös. Symptomen kan vara sypmtom på den resfeber och nervositet jag känner inför nästa vecka. Jag har nämligen mått illa de senaste dagarna.

Idag har jag druckit (förutom den på fiket inne i stan) en smoothie med banan och yoghurt, en blåbärssmoothie och slutligen en smoothie med jordgubbar. Göttans!