Varför betala dyra pengar för att gå på en nedpinkad toalett när man kan besöka alla dessa lyxhotell utmed stranden!

Nu är jag hemma igen. Jag har varit borta i Bulgarien med John i två veckor. Jag ville dock inte skriva ut någonting om det i bloggen utifall någon potentiell inbrottstjuv skulle gå in på bloggen, läsa det, spåra min ip-adress och sedan bryta sig in i lägenheten och stjäla allt vårt guld och hela vår förmögenhet i madrassen. Det har varit två underbara veckor.

Vi åkte ospecificerat så vi hade ingen aning om vart vi skulle hamna. Vi kom till ett mysigt hotell alldeles i utkanten av Sunny Beach. Hotellfrukosten ingick inte i priset, utan man betalade veckovis. Frullen kostade 7 leva om dagen (= 35kr). Trötta som vi var efter resan betalade vi frukosten för hela första veckan utan att tveka (vi insåg efteråt att vi givetvis skulle ha väntat och kollat upp vad det var för frukost först).

Asså, det var verkligen, verkligen ingen höjdare kan jag säga. Det var typ ett bord med en massa severingsfat, men på samtliga fat låg samma saker, det vill säga slicade gurk- och tomatskivor, fettdrypande korvbitar, feta gula ostbitar + lite annat oaptitligt. Under en veckas tid åt jag vitt bröd med vattningt kaffe för 35 kr! Andra veckan beslutade vi oss för att äta på hotellrummet istället och köpte med oss yoghurt och bröd hem, mycket bättre.

Vi besökte även lyxhotellet längs med strandpromenaden och åt frukostbuffé där två gånger. För 75kr fick vi värsta lyxmaten och satt sedan och lattjade i den magnifika lobbyn där städerskorna gick och letade efter obefintliga dammkorn. Efter en stund när det började "trycka på" slank man bara diskret ner till toaletterna där det doftadehallon och städerskorna satt i givakt för att piffa upp interiören. Efteråt tvättade man sina händer i ljuvligt doftande skum i en härlig tvättsal av marmor med speglar av guldimitation. Allt medan de ljuvligaste toner av okänd kompositör spelade ut i hela rummet.

Jag var lite irriterad på mig själv över att jag inte tog med mig ett anteckningsblock och penna för att betygsätta standarden på hotelltoaletterna. I början var jag lite blyg och rädd för att hotellpersonalen skulle genomskåda mig. Jag hade därför en reservplan. Jag hade tänkt ut att om någon frågar vad jag gör därinne så svarar jag att jag planerar att bo där och är här på besök för att undersöka standarden på hotellet. (Vid denna tidpunkt trodde jag fortfarande att någon skulle genomskåda mig (ha-ha...hon är inte rik..hon är bara fejk). Efter ett tag insåg jag att många som bor lite lyxigare är vanligt folk, typ rika norrmän o sånt).

Iallafall, om en potentiell kund vill undersöka service och standard går det ju bara inte att be personen lämna hotellet. Eller? Efter ett tag insåg jag att ingen på ett femstjärningt hotell skulle kunna med att fråga en av sina potentiella gäster om de verkligen hör hemma där eller inte. Då släppte nervositeten och efter ett tag började även John slinka in på det ena och andra stället vid behov.

Det jag har insett är att hotellstjärnorna inte alltid står för det man tror, dvs interiör och fräschör. Så tänk på att kolla upp noga vad ni hamnar på för hotell om ni vill bo lite finare, fem stjärnor behöver inte alltid betyda att hotellet är fint och fräscht. Jag inser att det här inlägget blir alldeles för jobbigt att läsa om jag skriver längre än såhär, så det är bäst jag avrundar nu.

ps! Trots att maten många gånger inte var något vidare lyckades jag gå upp 5 kilo och John hela 8kg, bra jobbat!

Uppsala som vi lämnade det

Här är jag och Svarta havet



Här är John på lyxhotell. Mycket god frulle på detta plejs!

Det är inte lätt att läsa inhemska vägskyltar alla gånger

På stranden kunde man sitta och ta sig en svalkande drink

Utsikt ifrån vår hotellbalkong. Här kan vi snacka om havsutsikt!

Jag noterar

Hej!
Jag har lagt märke till ett fenomen, eller snarare en slags modetrend, som råder här i Uppsala. Jag vågar nästan vara så fräck att jag påstår att i 80% av fallen har alla äldre män (60 år och uppåt) en beige jacka på sig (alternativt vit åt det lite mer gråa hållet). Det ska vara en speciell jackmodell som jag inte vet namnet på (se fotot här nedanför, denna modell är dock lite för hipp, men jag hittade ingen modell som var exakt som den jag menar när jag googlade på "gubbjacka" och "farfar", jag hoppas ni förstår på ett ungefär vad jag menar).

Och så över till oss kvinnfolk...

Äldre kvinnor (45 och uppåt) kommer inte heller undan ifrån att falla för någon slags masshysteri kring ett och samma plagg; nämligen .... taadaa... capribyxan. Närmare bestämt, capribyxan med dragsko nedtill. Det slår nästan aldrig fel!

Varför blir det såhär? Är det en modefluga bland äldre specifikt här i Uppsala? Finns den på andra orter runtom i Sverige. Dela med dig. Jag vill veta!

Uääää!

Jag mår illa och känner mig uppblåst och gasig som en ballong.

Ni förstår, idag var vi och fikade nere på stan och jag tog in en smoothie. Jag har länge varit sugen på att köpa mig en mixer så att jag kan göra egna smoothies hemma. Idag skred jag till verket och köpte mig en på Claes Ohlsson (eller rättare sagt, John betalade).
Nu bubblar det i magen på mig och jag mår som sagt lite illa.


Jag känner mig slö och energilös. Symptomen kan vara sypmtom på den resfeber och nervositet jag känner inför nästa vecka. Jag har nämligen mått illa de senaste dagarna.

Idag har jag druckit (förutom den på fiket inne i stan) en smoothie med banan och yoghurt, en blåbärssmoothie och slutligen en smoothie med jordgubbar. Göttans!

Sommarlov

Idag blev det klart, jag är numera fast anställd inom Uppsala kommun. Löneförhandlingen var en långdragen rysare som sträckte sig över tre dagars tid. Chefen ville verkligen inte ge mig någon löneförhöjning och stod benhårt fast vid sitt beslut. Först när jag sa "tack och hej för mig" och lämnade in nycklarna förstod hon att jag menade allvar. Det tog bara 30 min innan mobilen ringde och chefen berättade att "tjommarna på lönekontoret" trots allt kunde tänka sig att höja min lön.

Jobbade sista dagen för terminen idag, nu är det sommarlov!

En kväll på balkongen

Öppet hus

I torsdags hade vi öppet hus på skolan. Jag kom som vanligt till arbetet vid 7.20 på morgonen och hade en lång och ganska ointressant dag på jobbet. Vid klockan fem skulle elever och föräldrar anlända. Jag piffade upp klassrummet litegranna under tiden som jag väntade. Satte bland annat upp lite elevplanscher och arbeten som vi arbetat med under vårterminen.

Vid fem började föräldrar dyka upp med sina barn lite titt som tätt. Det var trevligt men kändes stundtals också ganska stelt. Jag berättade för min kollega att jag fått ont i skrattmusklerna av det falska grin jag gått runt med under kvällen. Hon förstod precis vad jag menade, men intygade att det skulle gå över med ökad erfarenhet. Det är ju trots allt bara mitt andra öppet-hus under min tvååriga lärarkarriär.

Prick klockan sju bommade vi igen klassrummet för att äntligen få åka hem. Jag sprang i princip ut i personalrummet för att fort kunna ta mitt pick och pack och styra kosan hemåt. Mitt i farten möts jag i dörren av X som jobbar i receptionen. Hon är mycket upprörd och berättar att hon är sååå besviken på mig och min kollega för att vi inte rapporterat in resultaten ifrån de nationella proven. Sista rapporteringsdagen vad för två dagar sedan, upplyser hon mig, då var hon dock sjuk.

Jag känner hur ångesten börjar växa i magen på mig. Det är ju inte direkt så att jag och min kollega bara skitit i att rapportera in för att vi är lata, vi har verkligen slitit arslet av oss under de senaste veckorna med allt som ska fixas.

Vid det här laget känner jag att jag bara vill lägga mig på golvet och böla, jag är så fruktansvärt trött. Jag har varit på jobbet sedan 7.20 och vill ju bara hem och jag ser mina hemfärdsplaner grusas sakta men säkert. Kommer jag att behöva sitta kvar ensam med det här hela natten? Är min kollega kvar på jobbet eller har hon åkt hem? Är tankarna som snurrar runt i huvudet på mig.

I ren och skär panik springer jag runt och letar efter min kollega och hittar henne till slut. Hon är också helt färdig. Även hon har varit på jobbet sedan 7.20 och hon har dessutom varit ansvarig för showen som sexorna har haft. Alltså, hon har sedan tidig morgon tränat med oregerliga sexor hela dagen, samt varit ansvarig för fyra föreställningar och nu ska vi sätta oss och rapportera nationella prov, klockan är sju på kvällen och vi vet inte hur lång tid det kommer att ta oss. Vi satte oss sedan framför datorn och skrattade, ett hysteriskt skratt och rapporterade in 1:or och 0:or under 40 min. Tack och lov tog det oss inte längre tid än så.

Jag behöver lov!

Tuppfäktning på gång

Idag var jag och två kollegor iväg med våra femmor för att delta i en naturtävling för femmor i Uppsala med omnejd. Det kan väl ha varit ca 150 elever där sammanlagt. Eleverna var indelade i grupper, med ca 3 grupper ifrån varje klass. Totalt var det 33 grupper som tävlade med ungefär 3-4 elever i varje grupp. Tävlingen bestod av tre olika naturstigar där grupperna skulle besvara frågor om djur och natur.

Efter halva tävlingen äter eleverna sin medhavda matsäck nere i en glänta. Jag och min kollega sitter en bit därifrån vid växtstigen och rättar elevmaterial (grupper med elever kommer indroppandes titt som tätt och vill ha rättat). Efter ett tag tittar jag ner i gläntan och ser hur en av pojkarna ur min klass knuffar en pojke ur en annan skola, ni vet så där kaxigt när man tar armarna och liksom puttar den som står framför hårt bakåt.

Jag skyndar ner, ingriper och särar på pojkarna. De båda pojkarna drar då iväg åt samma håll tätt följda av sina lakejer. Jag hör en pojke skrika ”jävla ne**rballe” och förstår direkt att det är någon av pojkarna ifrån våran skola. Jag hör dock inte vem det är som ropar och kan inte med säkerhet säga att det är någon ifrån våran skola (men jag vet att det var det).

Någon timme senare ser jag en hel mobb av både pojkar och flickor nere i gläntan (det är minst 30 personer). Återigen är det våra femmor som har påbörjat bråk med andra skolors elever. Stämningen är mycket hätsk och jag tycker inte alls att jag får den hjälp jag skulle ha velat ha ifrån de andra skolornas lärare. Det är jag och min kollega ensamma som får gå ner och försöka styra upp, vilket inte alls är lätt.

Asså, att beskåda detta spektakel var som att titta på ett temaavsnitt av ”Mitt i naturen” över primitiva beteenden. ”Tuppfäktning på gång” uttryckte sig min kollega passande.

Mitt i allt det här får vi höra ifrån lärare ifrån andra skolor att elever ifrån våran skola har petat med pinnar inne i fågelbon och förstört. Frågor på växtstigen hade även blivit hopknycklade alldeles efter att några av våra elever gått stigen. Inga bevis finns, men jag har mina aningar.