Jag noterar

Hej!
Jag har lagt märke till ett fenomen, eller snarare en slags modetrend, som råder här i Uppsala. Jag vågar nästan vara så fräck att jag påstår att i 80% av fallen har alla äldre män (60 år och uppåt) en beige jacka på sig (alternativt vit åt det lite mer gråa hållet). Det ska vara en speciell jackmodell som jag inte vet namnet på (se fotot här nedanför, denna modell är dock lite för hipp, men jag hittade ingen modell som var exakt som den jag menar när jag googlade på "gubbjacka" och "farfar", jag hoppas ni förstår på ett ungefär vad jag menar).

Och så över till oss kvinnfolk...

Äldre kvinnor (45 och uppåt) kommer inte heller undan ifrån att falla för någon slags masshysteri kring ett och samma plagg; nämligen .... taadaa... capribyxan. Närmare bestämt, capribyxan med dragsko nedtill. Det slår nästan aldrig fel!

Varför blir det såhär? Är det en modefluga bland äldre specifikt här i Uppsala? Finns den på andra orter runtom i Sverige. Dela med dig. Jag vill veta!

Uääää!

Jag mår illa och känner mig uppblåst och gasig som en ballong.

Ni förstår, idag var vi och fikade nere på stan och jag tog in en smoothie. Jag har länge varit sugen på att köpa mig en mixer så att jag kan göra egna smoothies hemma. Idag skred jag till verket och köpte mig en på Claes Ohlsson (eller rättare sagt, John betalade).
Nu bubblar det i magen på mig och jag mår som sagt lite illa.


Jag känner mig slö och energilös. Symptomen kan vara sypmtom på den resfeber och nervositet jag känner inför nästa vecka. Jag har nämligen mått illa de senaste dagarna.

Idag har jag druckit (förutom den på fiket inne i stan) en smoothie med banan och yoghurt, en blåbärssmoothie och slutligen en smoothie med jordgubbar. Göttans!

Sommarlov

Idag blev det klart, jag är numera fast anställd inom Uppsala kommun. Löneförhandlingen var en långdragen rysare som sträckte sig över tre dagars tid. Chefen ville verkligen inte ge mig någon löneförhöjning och stod benhårt fast vid sitt beslut. Först när jag sa "tack och hej för mig" och lämnade in nycklarna förstod hon att jag menade allvar. Det tog bara 30 min innan mobilen ringde och chefen berättade att "tjommarna på lönekontoret" trots allt kunde tänka sig att höja min lön.

Jobbade sista dagen för terminen idag, nu är det sommarlov!

En kväll på balkongen

Öppet hus

I torsdags hade vi öppet hus på skolan. Jag kom som vanligt till arbetet vid 7.20 på morgonen och hade en lång och ganska ointressant dag på jobbet. Vid klockan fem skulle elever och föräldrar anlända. Jag piffade upp klassrummet litegranna under tiden som jag väntade. Satte bland annat upp lite elevplanscher och arbeten som vi arbetat med under vårterminen.

Vid fem började föräldrar dyka upp med sina barn lite titt som tätt. Det var trevligt men kändes stundtals också ganska stelt. Jag berättade för min kollega att jag fått ont i skrattmusklerna av det falska grin jag gått runt med under kvällen. Hon förstod precis vad jag menade, men intygade att det skulle gå över med ökad erfarenhet. Det är ju trots allt bara mitt andra öppet-hus under min tvååriga lärarkarriär.

Prick klockan sju bommade vi igen klassrummet för att äntligen få åka hem. Jag sprang i princip ut i personalrummet för att fort kunna ta mitt pick och pack och styra kosan hemåt. Mitt i farten möts jag i dörren av X som jobbar i receptionen. Hon är mycket upprörd och berättar att hon är sååå besviken på mig och min kollega för att vi inte rapporterat in resultaten ifrån de nationella proven. Sista rapporteringsdagen vad för två dagar sedan, upplyser hon mig, då var hon dock sjuk.

Jag känner hur ångesten börjar växa i magen på mig. Det är ju inte direkt så att jag och min kollega bara skitit i att rapportera in för att vi är lata, vi har verkligen slitit arslet av oss under de senaste veckorna med allt som ska fixas.

Vid det här laget känner jag att jag bara vill lägga mig på golvet och böla, jag är så fruktansvärt trött. Jag har varit på jobbet sedan 7.20 och vill ju bara hem och jag ser mina hemfärdsplaner grusas sakta men säkert. Kommer jag att behöva sitta kvar ensam med det här hela natten? Är min kollega kvar på jobbet eller har hon åkt hem? Är tankarna som snurrar runt i huvudet på mig.

I ren och skär panik springer jag runt och letar efter min kollega och hittar henne till slut. Hon är också helt färdig. Även hon har varit på jobbet sedan 7.20 och hon har dessutom varit ansvarig för showen som sexorna har haft. Alltså, hon har sedan tidig morgon tränat med oregerliga sexor hela dagen, samt varit ansvarig för fyra föreställningar och nu ska vi sätta oss och rapportera nationella prov, klockan är sju på kvällen och vi vet inte hur lång tid det kommer att ta oss. Vi satte oss sedan framför datorn och skrattade, ett hysteriskt skratt och rapporterade in 1:or och 0:or under 40 min. Tack och lov tog det oss inte längre tid än så.

Jag behöver lov!

Tuppfäktning på gång

Idag var jag och två kollegor iväg med våra femmor för att delta i en naturtävling för femmor i Uppsala med omnejd. Det kan väl ha varit ca 150 elever där sammanlagt. Eleverna var indelade i grupper, med ca 3 grupper ifrån varje klass. Totalt var det 33 grupper som tävlade med ungefär 3-4 elever i varje grupp. Tävlingen bestod av tre olika naturstigar där grupperna skulle besvara frågor om djur och natur.

Efter halva tävlingen äter eleverna sin medhavda matsäck nere i en glänta. Jag och min kollega sitter en bit därifrån vid växtstigen och rättar elevmaterial (grupper med elever kommer indroppandes titt som tätt och vill ha rättat). Efter ett tag tittar jag ner i gläntan och ser hur en av pojkarna ur min klass knuffar en pojke ur en annan skola, ni vet så där kaxigt när man tar armarna och liksom puttar den som står framför hårt bakåt.

Jag skyndar ner, ingriper och särar på pojkarna. De båda pojkarna drar då iväg åt samma håll tätt följda av sina lakejer. Jag hör en pojke skrika ”jävla ne**rballe” och förstår direkt att det är någon av pojkarna ifrån våran skola. Jag hör dock inte vem det är som ropar och kan inte med säkerhet säga att det är någon ifrån våran skola (men jag vet att det var det).

Någon timme senare ser jag en hel mobb av både pojkar och flickor nere i gläntan (det är minst 30 personer). Återigen är det våra femmor som har påbörjat bråk med andra skolors elever. Stämningen är mycket hätsk och jag tycker inte alls att jag får den hjälp jag skulle ha velat ha ifrån de andra skolornas lärare. Det är jag och min kollega ensamma som får gå ner och försöka styra upp, vilket inte alls är lätt.

Asså, att beskåda detta spektakel var som att titta på ett temaavsnitt av ”Mitt i naturen” över primitiva beteenden. ”Tuppfäktning på gång” uttryckte sig min kollega passande.

Mitt i allt det här får vi höra ifrån lärare ifrån andra skolor att elever ifrån våran skola har petat med pinnar inne i fågelbon och förstört. Frågor på växtstigen hade även blivit hopknycklade alldeles efter att några av våra elever gått stigen. Inga bevis finns, men jag har mina aningar.

pust och stön

Jag har haft några fullkomligt vidriga dagar på jobbet nu. Det är fritidsverksamhet under skoltid känns det som. Vet inte riktigt vad som har hänt med eleverna, men kollegorna märker av samma sak. Det visas lite respekt och det känns verkligen som en tillbakagång till den situation vi befann oss i, i höstas. Det besvärligaste är nog det ständiga ifrågasättandet ifrån elever samt elever som sätter egna regler och normer.

Idag blev jag ordentligt förbannad i klassrummet. En flicka satte sig bredvid en kompis på mattelektionen trots att jag satt eleverna flicka/pojke för att jag vet att det blir lugnast så. Jag sade åt flickan att sätta sig på sin bestämda plats och hon frågar om hon inte kan få sitta kvar. Jag svarar ”nej”. Trots mitt bestämda nej så fortsätter hon ändå ifrågasätta med ett ”varför?”. Det var då jag tappade besinningen och röt i för kung och fosterland ”FÖR ATT JAG SÄGER SÅ!”.

Det kan tyckas vara ett omoget och oprofessionellt agerande av mig, men kära läsare, du måste förstå att efter tio likvärdiga incidenter ifrån olika elever orkar man inte mera. Man orkar inte vara trevlig och gå in i långrandiga diskussioner om varför man resonerar som man gör. Man orkar inte upprepa samma sak tio gånger. Man orkar helt enkelt inte!

Min kollega berättade för mig vid lunchen om en liknande händelse hon varit med om. Situationen hos henne är följande: Elever ifrån andra klasser går in och ut ur klassrummet precis som om det vore en självklarhet. Min kollega ryter i och säger åt dem att de inte har någonting där att göra, att de inte ska gå in och ut ur klassrummet, varav eleverna bara rycker på axlarna och säger ”men du går ju in och ut ur klassrummen”.

Vi har elever som leker tafatt i lärarrummet och driver de andra lärarna till vansinne. När andra lärare säger till väljer dessa elever att inte lyssna utan snarare vill de provocera ytterligare och springer fram och tillbaka ännu mera.

Vi har elever som inte vill rätta sig efter de trivselnormer vi har på skolan (som att vi inte har skor på oss inne i klassrummen). Kontentan av våra tillsägelser är att vi får upprörda föräldra-mail om att vi vuxna har skor på oss i klassrummet. Det är ju inneskor!!!

Nej, fy för föräldrar som håller sina barn bakom ryggen.